Trolösa
En allvarsam lek är det figurerna i svartsjukedramat "Trolösa" ägnar sig åt. Liv Ullman har iscensatt Ingmar Bergmans manus stramt men känsligt, med hjälp av kanonskådespelare som Erland Josephson och Lena Endre. Någon initierad Bergmanolog är inte undertecknad, och inte bekymrar det mig heller vilken episod i regissörens liv det är som skildras. Jag förstår att den åldrade enstöringen grips av en önskan att bearbeta plågade minnen och excorcera demoner som ännu jagar honom. Men han känner inte alla detaljer, och kallar därför fram en fantasifigur för att fylla i luckorna. Man kunde tro att minnena får en barmhärtig gestaltning för att ge den gamle sinnesfrid - men det vore ju inte Bergman då, vore det? Berättargreppet är originellt, och väcker betraktarens naturliga nyfikenhet. Så jag låter mig dras med på denna två och en halv timma långa resa igenom kärlek, svek och smärtsam maktkamp. Men jag befarar att den grupp av lyxlevande men tilltrasslat neurotiska konstnärsmänniskor som kan identifiera sig med de här figurerna är rätt liten.
