Tre roller på en gång för Vanna Rosengren

I nio fall av tio säger skådespelare att de "inte vill hamna i ett fack". Men i nio fall av tio hamnar de ändå i det där facket: de blir farsskådisar, Dramatendivor, för evigt dömda till kriminalkommisarie-roller, eller dylikt. Men Vanna Rosenberg är nog en av de få som faktiskt lyckats med devisen att "inte hamna i ett fack". Hon har spelat fars, seriös teater, varit sångerska, gjort tv-komik, barnprogram, spelat in film - och lite till. – Jaaa, det är nog medvetet. I alla fall i den mån jag har kunnat välja. Arbetsmarknaden är ju inte direkt något varuhus där man kan välja och vraka vad som helst. Men jag tror att jag har klivit åt olika håll för att jag har velat prova olika saker, säger Vanna Rosenberg som i all hast hinner ta en kaffe och prata lite innan hon åker till Uppsala. För det är på Upsala Stadsteater hon är just nu, som en av skådespelarna i Staffan "Vilse i pannkakan" Westerbergs nya pjäs, Dass – det akademiska sjukhusspektaklet. Där spelar hon tre roller: en sjuksköterska, en pensionär och en sameflicka. – Staffans värld är så spretig och så absurd, men väldigt varm. Han har ett oerhört grepp om den. Det är som om han hade ett fång med ballonger. Vad hade du för relation till honom innan? – Jag var ju en av dem som faktiskt tyckte om Vilse i pannkakan. Men det var ju en märklig upplevelse, det tror jag alla kan enas om. Men sedan har jag ju sett saker han gjort för scen, och där tycker jag att det är ett tecken på att man blivit vuxen att man kan ta till sig Staffan Westerbergs värld. Man kan ta ett kliv in i den och på något vis skratta åt den. Under hösten har man kunnat se Vanna Rosenberg som Vivian, en ordentlig och pedantisk dam i barnprogrammet Allt och lite till. Just barn och barnprogram har varit en sak hon återkommit till. – Jag har inte medvetet sökt mig till det. Men jag har väl någonting som jag inte kan sätta fingret på, som är... någon slags uppriktighet kanske. Men jag är väldigt glad över att de tillfällena har dykt upp. Är det svårt? – Det är den största utmaningen man kan tänka sig, i alla fall när man får jobba med ett bra projekt. Och det gäller att hitta ett läge som är jäkligt allvarligt. Man får inte på några villkor fjompa till det - samtidigt som man måste fjompa lite grann ändå. Det är väldigt paradoxalt. Blir man inte lite rädd också – med tanke på vilket inflytande ett program som Vilse i pannkakan haft på en hel generation? – Det är ju svindlande. Man vet ju med sig att barnprogram spelar in rätt rejält på barns verklighet. Det vet man ju från när man själv var liten. Det finns ju inget man minns så tydligt. Om det hade blivit ett hatprogram hade det ju varit skräck och terror. Som sagt: Vanna Rosenberg har inte hamnat i ett fack. Än är det barnprogram, än är det seriös teater eller film. Med ett så hoppigt schema är risken uppenbar: ibland blir det mindre lyckat. I våras medverkade hon i förra årets kanske mest sågade film, Mongolpiparen. Svenska Dagbladets recension hade rubriken: "Sämre än så här kan det inte bli". Blir man inte otroligt ledsen över en sån sak? – Jag blev ledsen. Man hamnar i en blandning av skam, sorg och lojalitet med sitt projekt. Men samtidigt lärde jag mig mycket, jag lärde känna nya människor och jag fick vara på Gotland. Så jag ångrar inte att jag var med. Ångrar du någonting du gjort? – Popgrejen var inte min grej. Att bara glida in och vara Vanna, och bara ha en image av att vara cool, ha en hipp attityd... det ligger inte för mig, jag har inte de verktygen i min låda. Det kan vara kul att vara fin på fest, men jag kan inte gå omkring och glamma på det sättet hela tiden. Kalle Dixelius Ålder: 31. Bor: I Stockholm. Har just nu tre roller i "Dass - det akademiska sjukhusspektaklet" på Upsala stadsteater, som har premiär på fredag den 11 februari. Kan också ses på tv, i barnprogrammet "Allt och lite till" där hon spelar den pedantiska Vivian.