Trädgårdsgången in i naturen
1992 besökte jag den naturfascinerade filmaren Mikael Kristersson i Falsterbo, och han berättade om sitt nästa, lite halvknäppa projekt: att filma det myllrande livet i sin egen trädgård, vid den vita Skånelängan från 1600-talet. Hela fyra år räknade han med ligga på knä och filma i rabatter och fågelbon. Det tog fyra gånger fyra år.
- Hade vi vetat det från början så tror jag nog att i alla fall finansiärerna backat, ler Mikael milt.
"Saker kom emellan", säger han med viss underdrift. Som den prisbelönta filmen Falkens öga.Av och till låg trädgårdsfilmen, med titeln Ljusår, i malpåse. Massor av sekvenser filmades visserligen, men det saknades en ryggrad, en sammanhållen berättelse.
- Jag har tappat sugen många gånger, suckar Mikael. Flera av de saker jag hoppats få på film, som interiörer från ett getingbo, visade sig väldigt svåra.
- Det där med getingarna har jag ångrat många gånger! säger Mikael med ett lågmält skratt som antyder ett och annat stick.
Alla som någonsin försökt filma djur vet att de inte tar regi.
Men så småningom utkristalliserade sig en handling, inramad av fyra säsonger och centrerad kring fågelbadet - en finess som redan de gamla romarna använde.
En fresk från Pompeji både antyder ett långvarigt förhållande mellan natur och människa, och blev en vacker affisch för filmen.
Och en dag föll pusslet på plats.
- Jag fick mina bilder när jag minst anade det, berättar Mikael. Jag hade helt gett upp getingarna, när jag såg att de hade flyttat in i ett fågelbo jag hade preparerat.
Plötsligt flyttade också en talgoxfamilj in i ett gammalt träd, utan att bry sig om den uppriggade kameran eller ens den timerstyrda ljussättningen.
Flyktigt sett kan slutresultatet likna något man sett förut, i tv:s naturprogram. Men Ljusårbjuder på andra kvaliteter, menar filmens skapare:
- Det man brukar få se är något slags registrering, förklarar Mikael.
- Jag försöker jobba konstnärligt, inte bara med bilden utan också med ljuset och ljudet. Det är helheten jag är ute efter. Saker sker parallellt, människorna sysslar med sitt och årstiderna kommer och går. Det blir en berättelse.
Och det svåra var inte att hitta skeenden i den "nära naturens" mikrokosmos. Utan att välja vad som skulle skildras av allt det som hände.
Att människorna skymtar förbi i Mikaels filmer, trots att fokus ligger på djurlivet, är ett medvetet och väsentligt val.
- Natur är inte bara något fjärran och exotiskt, utan även där vi är, påpekar han.
- Vi är en del av naturen och har påverkat varenda fläck på jorden. Det vore onaturligt att inte ha med människan.
- Men jag vänder alltid på perspektivet. Det blir kålfjärilens eller getingens syn på livet, inte vår.
Ljusårhar precis haft premiär, till översvallande kritik. Fast roligast tycker Mikael det är att även ungdomar verkar ta den till sig.
- Man inbillar sig att unga bara vill ha action, säger han. Och det här stillsamma tempot trodde jag bara skulle passa 55-pluspubliken.
- Himla roligt, säger han och visar utskrifter från nätet, där unga skribenter går loss om bildpoesin och kopplingen natur-människa i Ljusår.
Nu jobbar Mikael Kristersson med tre kortfilmer tänkta att sändas i tv om ett år. Plus en film om den unika kolonin skärfläckor som häckar ovanligt nära bebyggelsen i Skanör.
Som vanligt blir det utan vare sig berättarröst eller musik. Film funkar ändå, menar Mikael. I bästa fall öppnar det för att tittaren blir medskapande, som när man läser en bra roman.
Musik har han inget emot, men tycker inte det är ett självklart inslag i en film.
- De dokumentära ljuden är min musik, ler han.
- Jag vill inte förmedla vad tittarna ska se och tycka, utan få in en kontemplativ stämning så att människor får tankar om sig själva och naturen.
Kanske kan stilgreppet göra åskådaren sugen på att ta reda på fakta själv.
- Kan mina filmer fungera som intresseväckare, så är jag nöjd, säger Mikael Kristersson.