Tomas Löfströms kulturkrönika Fantasin till makten!

Vad var det egentligen som hände, och vad innebar det? Bör man som åldrad rebell vara stolt över att man var med, eller finns det anledning att skämmas?

Jag ser tillbaka - det ska man ju göra i nyårstider - och en märklig fjolårsroman, Staffan Jacobssons "Dialog om frihet" (Radikal Distribution, Malmö), hjälper mig att minnas:

"Världen flödar in i staden som kokar av frihetslidelse, kärlekslängtan och nya rebelliska idéer. Majrevoltens Paris är nära, snart skall Davis Cup spelas i Båstad. Eller ska den det? Och varför står det så många hus tomma i Lund? När spelar Jimi Hendrix på AF? Och vad är det dom bygger vid Malmövägen? Turbulensen är total och här kommer det att hända saker .À.."

Det är Lund 1968, eller rättare sagt den numera medelålders aktivistveteranen Jacobssons egensinniga variant av "den där historien som genom alla dessa år verkligen insisterat på att få bli berättad".

Andra har försökt berätta den men ingen har haft hans unika förutsättningar. Född 1948 - sedermera till mångas häpnad fil dr i konstvetenskap - spelade Staffan Jacobsson, alias Keddy, en central roll som tongivande anarkist och "professionell demonstrant" i vänsterns kaotiska Lund. Jag minns honom mot bakgrund av rödsvarta fanor, långhårig, glasögonprydd, megafonförsedd, en lysande brandtalare med den knutna näven höjd mot Skånes blåa himmel.

I boken tänjs "den heta sommaren 1968" ut till att omfatta hela scenariot från Paris och Båstad (tennismatchen) via Vägra värnplikt-demonstrationerna, allaktivisternas husockupationer och "mordbranden" på RPK (Rättspsykiatriska kliniken) fram till erans symboliska slutpunkt 1973: studentcaféet Aténs stängning.

"Dialog om frihet" är en "bildningsroman" om hur det var att vara ung och bli medveten om livet, samhället och världen i vänsterupprorets och hippiekulturens Lund, en berättelse om små och stora protester och demonstrationer men också om själva tidsandan, livsstilen, attityder och kläder, kollektivboende, linsgrytor, afrofrisyrer, liftarresor och kärlek. För att inte tala om Atén med dess nedsuttna galonsoffor, tepåsar, askfat, schackbord, sönderskurna bataljmålningar, akademiska överliggare och unga aktivister från kollektivet på Trädgårdsgatan eller taket på Kiliansgatan (ett av de ockuperade husen).

Inslagen av samhällssatir, nutidshistoria, nostalgi och ideologi drar inte alltid jämnt. Och dialogen om frihet - som i själva verket är en utdragen monolog om anarkosyndikalismens tänkande - blir lite väl tillrättalagd och teoretisk för att smälta naturligt in i det spontanistiska (situationistiska) berättelseflödet; det hjälper inte att den till stora delar äger rum på stranden vid Haväng.

Men mestadels skriver Jacobsson lättsamt och uppsluppet med närhet till ämnet och glimten i ögat. Språket är en välfångad hybrid av akademisk lundajargong och vänsterradikal rock-n-roll-slang och texten förgylls av fotnoter om allt från tigerbalsam och Tegnér till Lunds Fria Press, levnadsprisindex 1968, Jerry Rubin och Akademiska Föreningens labyrintiska arkitektur.

Jag läser boken med igenkännande glädjerysningar. Jacobssons på en gång ömsinta och provokativa ögonvittnesskildring har mycket att ge både oss som var med och de unga som undrar vad vi gjorde. Och även om han har en viss ironisk distans tar han inte avstånd från den han var eller de aktioner han deltog i, och det är jag honom evigt tacksam för; alltför många har redan bett om ursäkt för alltför mycket.

Dock rymmer framställningen också, trots allt, ett stråk av självkritik och ifrågasättande. Som till exempel efter de våldsamma (äggkastning mm) demonstrationerna mot USA-ambassadören Holland i Malmö:

"Vi står där i timmar och sjunger, ropar och förbannar. Ja, det var fest på många sätt, tredje världen var inte alls långt borta, inte geografiskt och framförallt inte i hjärtat. Men var det också högmod och arrogans, var det det? Eller fanns ändå det riktiga allvaret där, det allvar som går djupt in under skinnet och sedan aldrig försvinner?" Svårt att veta, svårt att minnas så här drygt trettio år senare.

Jag tror att allvaret fanns - ja, jag är övertygad om det - men lyckligtvis mycket annat också: lekfulla upptåg, romantiska överdrifter, öppna horisonter.

Det handlade om friheten, om en ny människa, allt det som rymdes i slagordet från Paris: "Fantasin till makten!"

Det är fortfarande lika aktuellt.

Tomas Löfström