Tomas Andersson Wij
(Warner/Metronome) I lördags natt körde jag genom Ystads sandskog med "Stjärnorna i oss" i cd-spelaren. Låten som strömmade ur högtalarna just då var "Ligga lågt". Passerar "Fina-korset", ser hur gatubelysningen får den frostade vägbanan att gnistra och passerar slumrande tågvagnar som övernattar. Alla bitar faller plötsligt på plats. Just den här stunden känns som en del av innehållet i "Stjärnorna i oss". Det här kanske låter pretentiöst, jag vet, men det är inte meningen, jag menar varje ord. Vrider om nyckeln i garaget, motorn tystnar, jag sätter mig till rätta i förarstolen, drar upp blixtlåsen på dunjackan, vrider upp volymen på stereon, studerar min dimmiga andedräkt och sitter kvar tills skivan slutar snurra - naturligtvis en ren lögn eftersom den inte slutar snurra förrän bilbatteriet är slut. Och så länge satt jag inte! Att jag däremot sitter kvar tills "Trummorna och musiken" tystnat är alldeles sant. Under den gångna veckan har skivan snurrat flitigt. Jag tycker om den. Mycket. "Stjärnorna i oss" är en musikalisk betraktelse, eller varför inte: ett resereportage, från olika delar av ett blottat Sverige. Möten och helt vanliga människor, som du och jag. Det är stört omöjligt att få "Blues från Sverige" ur skallen, så enkel, rak och förbannat effektiv att man baxnar. Det här är akustiskt lågmälda sånger som gör en "psst, kom hit"-rörelse och kräver ett visst mått av uppmärksamhet från lyssnaren. Ett urstarkt svenskt album med vardaglig verklighet och en lagom dos av lantlig tristess.
