Tjusningen med blädderböcker

Det finns en sorts böcker som jag är mycket förtjust i och som passar perfekt för lugna, lagom slöa helgdagar. Man kan slå upp någon av dem på måfå, titta och läsa, liksom smutta på boken, fundera lite och slå ihop den igen.

Blädderböcker skulle de kunna rubriceras. Oftast har de lika många bild- som textsidor, ibland finns ingen text alls. Ämnena för böckerna kan vara ja, allt! Till årets ultimata blädderbok utnämns härmed Bob Dylan klippbok 1956-1966 (Prisma).

Ren magi att slå upp vad som kunde vara Dylans riktiga klippbok, bläddra bland bilder, handskrivna sångtexter, konsertprogram, tidningsartiklar Ser ju så äkta och autentiskt ut! Klippen är gulnade och skrovliga. När jag håller reklamfoldern för hans första konsert uppe på Manhattan (den 4 november 1961) i handen så börjar foldern att berätta historien om Bob Dylan just då och där, i mitt huvud, i min fantasi.

Konstböcker bläddrar jag gärna i. Som den nya boken om Dick Bengtsson (Atlantis) med texter av Lars Nittve, Ola Billgren med flera. Och framför allt med ett stort antal målningar.

Här finns de mest omtalade målningarna, med diskreta hakkors. Men jag upptäcker också tavlor jag aldrig sett: Fiolspelaren (cirka 1972) och Hemma hos-målningen av familjen framför tv:n där världen brinner i rutan (1974). Den 21 januari 2006 öppnas en stor utställning med Dick Bengtssons konst på Moderna Museet i Stockholm.

Ulf Lundkvist, (serie)tecknaren och konstnären, är aktuell med en utställning på närmare håll, nämligen i Sjöbo konsthall (vernissage den 4 mars).

Boken Svenska hjältar (Max Ström), som Petter Karlsson skrivit texten till, innehåller flera typiska Lundkvist-motiv: tomten i grön luva, charkuterihandlaren, rocksångaren, busskuren, bandyspelaren Exakt fångade bilder av ett Sverige som gått ur tiden men ändå inte.

Apropå tecknade serier har Max Andersson samlat sina album – Pixie, Vacuumneger och Döden – samt en del outgivet i en Container (Kartago). Mest svartvitt med mycket svärta, mystiskt men ändå verkligt, ibland mycket otäckt och kanske just därför realistiskt.

Några målningar i färg också och ett efterord, skrivet av Max Andersson själv, som får en att begripa – om man inte gjorde det – att serietecknare är lika seriösa som vilka konstnärer som helst.

Måste också få plats att tipsa på boken Raggare (Max Ström) där Sten Berglind skildrar de svenska raggarnas historia. Berglind, en av Sveriges främsta populärkulturjournalister, skriver flyhänt, personligt och informativt liksom i farten. Och så fotona – från en rebellisk tid som blivit lugn och snäll i nostalgins backspegel.

Att dricka medan man bläddrar: Iskall Corona med limeklyfta alternativt Old Gold.

Att äta: Cathrine Schücks (och Moas) cheesecake med blåbär och hallon.

Att lyssna på: Violinisten Janine Jansen ger också stort utrymme åt orkesterns övriga solister i De fyra årstiderna (Decca). På hur många sätt kan Vivaldi tolkas?

Bengt Erikssonlovar att vara ännu snällare det kommande året

bengt@mediaimorronidag.se