Tjusning med att leta dolda verk

Konst

Marsvinsholms skulpturpark

Till och med 17 augusti

Djupt in i grönskan väntar mytiska väsen och jäsande former. Mellan stammarna breder en vinge av trä ut sina knotiga fjädrar. Det hjälper inte att kartan är nog så utförlig. Marsvinsholms slottspark har förvandlats till okänt land. När skulpturparken nu för första gången samarbetar med Malmö konsthögskola är resultatet en utställning som på en gång är mer suggestiv och diskret än tidigare år.

Bland de tio deltagarna finns både nuvarande och tidigare studenter vid skolan, varav flera redan gjort ett starkt avtryck på den regionala konstscenen. Satsningen känns tveklöst som ett lyft. Årets utställning är jämnare i kvaliteten, och verken knyter an till varandra i ett fint samspel, även utan att ramas in av ett gemensamt tema. Det är platsen i sig, Marsvinsholms slott med dess marker, byggnader och historia, som de alla förhåller sig till.

Känsligt spinner de vidare på parkens förtrollning, tränger bortom rosenrabatter och välkrattade gångar för att i stället ta vildvuxna snår och dunkla vatten i anspråk. Likväl kan jag sakna ett lite djärvare anslag, och modet att låta konsten ordentligt ta plats. Visst finns det en tjusning i att leta efter verk dolda bland hallon och nässlor. Men det hade varit intressant om fler av dem tydligare tagit spjärn mot miljön, och insisterat på uppmärksamhet även på avstånd.

Två konstnärer har flyttat fram positionerna, och möter besökarna jämsides med slottet. David Nilson har gjort fontänkonsten till sin specialitet, men i hans händer ser den sällan ut som vi vant oss vid. I stället för de sprudlande statyer och pompösa stenmonument som tillhör maktens och offentlighetens rum – och vore nog så väntat på ett anrikt slott – sorlar vattnet som av en tillfällighet från oväntat håll. På Marsvinsholm porlar det milt från nedgrävda betongstycken i grusgången, en lågmäld men lekfull installation som effektivt tar udden av platsens vördnadsbjudande atmosfär.

Tiril Hasselknippe använder en annan taktik. Hennes strama metallskulptur ”Stairs”, reser sig mot skyn, som erbjöd den en flyktväg om så bara för tanken. Målad i himmelsblått tornar den kompromisslöst upp sig på gräsmattan, medan dess inre bildar ett skyddat rum varifrån man osedd kan hålla utkik mot grindarna.

Därefter börjar upptäcktsfärden i parkens bortre delar. Likt en gåtfull kultplats öppnar sig Danilo Stankovics gömsle i en glänta. Med en doft av hö och hednisk rit visar stumma gestalter vägen. Under blodbokens mörka blad sprider sig lukten av tjära. Det heligaste tar formen av en abstrakt, geometrisk skulptur i tjärat trä. Tydligt visar han sin styrka, när folklore och trolsk mysticism bryts mot den modernism, vars rötter i Kandinskys tradition likväl är sprungen ur tron på konstens andliga kraft.

Här finns beröringspunkter med den kammare som Emelie Sandström tagit i besittning inne i slottet. Omsorgsfullt inrättar hon sin egen sfär, fylld av skönhet och besvärjande magi i snittet mellan det sakrala och ockulta. Det är värt att komma ihåg att utställningen här fortsätter under svala källarvalv. Framför allt Marianne Skaarup lyckas väl med sin platsbyggda installation, som binder samman inne och ute, jordens multnande skatter och människans strävan efter att samla, ordna och bevara.

Inte minst är det i år spännande att se hur tydligt konstnärerna använt material från platsen, kanske mest raffinerat av Jessica Sanderheim som arbetar med siden färgat av parkens träd – från lind och kastanj till ek, alm och syren.

Jag hoppas att samarbetet med Malmö konsthögskola får en fortsättning, för det här är en utställning som lovar gott inför kommande somrar.