Tiden mogen för en ny Lindeman-revival

Det fanns en tid då Valfrid Lindeman (och Malte, Eros, Celadon, Näcklas, Kuno "Kucko" och de andra Lindemännen) var det fräschaste svensk humor kunde erbjuda. Fotbollstränaren Bob Lindemans obegripliga order "Gröna sidan upp" och punkrockaren Trindeman Lindemans väna hälsningsfras "Far åt helvete" upprepades gång på gång av trogna fans i alla åldrar.

Nu är tiden mogen för en ny Lindeman-revival, menar skivbolaget Universal som i dagarna släpper den jättestora cd-boxen Lindemans låda. Den består av 11 cd-skivor med 150 Lindemän, varav 50 som aldrig tidigare har getts ut. Upphovsmannen Hans Alfredson ställer snällt upp och pratar, men har egentligen inte varit så engagerad i "allt det där gamla".

- Jag har glömt alltihop, hävdar han. Men härom dagen satt jag och lyssnade på några stycken. En del tyckte jag inte var så jävla bra, annat var rätt kul.

I skrivarstugan på Söder ligger kartonger fulla med ljudböcker på hög. Hans Alfredson har startat ljudboksförlag för att ge gamla klassiker en ny chans. 77-åringen är sig lik, men har rakat av sig den karaktäristiska mustaschen, inför en filmroll som mordisk Säpo-chef i sonen Daniel Alfredsons filmatisering av Stieg Larssons deckare.

- Jag ville inte gå omkring och bli igenkänd som "där går mööööördarn, där går möööördarn!", så jag rakade av den, säger han. För Hans Alfredson är epoken Lindeman över, men en figur som genererat drygt1 200 humorinslag har självklart satt sina spår. Lindeman svarade mot ett behov av något nytt och fräckt - något som inte hade tragg-lats och repeterats, utan föddes ur improvisationen. Och minnet av de snabbt framspånade berättelserna om storslalomåkaren Jean-Claude Lindeman, kds-aren Malte Lindeman och syföreningsmedlemmen Agda Lindeman (hon med mustaschen) får det att gnistra till i Alfredsons ögon.

- Det var verkligen en utmaning. Det var en mycket spänd situation eftersom jag hittade på allt direkt i stunden. På något konstigt vis var det som att ha ett samlag med publiken. De måste hänga med för att det skulle bli något, säger han. Embryot till Lindeman-sketcherna föddes när Hans Alfredson och Povel Ramel besökte Greenwich Village i New York. Där visades något som kallades för snabbteater, Instant Theatre. Publiken fick önska sig en sketch om ett speciellt ämne som sedan spelades upp av ensemblen.

- Vi tyckte det var jävligt bra och gick dit nästa kväll igen. Men tyvärr gjorde de precis samma saker igen - det var ju ingen som hörde vad folk i publiken hade önskat. Det var skämmigt, säger han.

Hans Alfredsons dröm om improvisationshumor på riktigt testades i Povels Knäppupprevy. Och i revyn Gröna Hund1962 föddes den kameleontiske krumeluren Lindeman. Första gången han förekom på scen var han "en namnlös rallare", men snart fick han ett namn: Valfrid Lindeman.

- Varifrån jag fick namnet vet jag inte. Det var ett namn bara. Sedan hade jag ett slut som jag alltid kunde återvända till, där han knäppt ihop västen med gylfen.

Valfrid fick snart sällskap av sonen Malte och en lång rad andra Lindemän. Och Hans Alfredson behövde snart ingen hjälp av livräddarskämt som det om västen och gylfen, utan kunde spåna på fritt, med viss hjälp (och stjälp) av bisittarna Lasse O'Månsson och Tage Danielsson.

Håller Lindeman-humorn än i dag? Hans Alfredson vill inte sätta betyg på sina egna insatser, men uppskattar att många unga tycks känna till den gamle humorklassikern. Själv skrattar han gott åt modern humor á la Henrik Dorsin och Killinggänget.

- Och barn, det är det roligaste som finns, de brukar ha mycket bra infall och logik.

Men inte har han någon lust att skaka liv i liket Lindeman igen.

- Till slut tröttnade jag på honom och då upphörde han. Han dog - av något skämt. (TT Spektra)