Thomas Engström: Mörker som gör gott

Ända sedan Gud i Bibelns början skiljer ljus från mörker, kanske med hjälp av en väldig kosmisk separator, har människan ställt de två begreppen mot varandra. Det temat och den motsättningen finns också i Thomas Engströms debutroman, Mörker som gör gott. Den handlar om Tobias, 39, en svensk som bor i USA sedan femton år tillbaka och verkar som professor på ett universitet i Boston. Han är slagfärdig och elak: "Om Choamsky skrev att toaletten var en social konstruktion skulle snart studenterna skita på gatorna", tänker han. Och många lärare också, lägger han till, bara för att de vill känna sig unga ett tag till. Han torgför sin cynism också när han undervisar men hans pedagogik bygger även på att han är kunnig och självironisk. Thomas Engström. Det är hög klass på tankegodset. Tobias funderar mycket. Och han är oväntad. Det var inte tidningarna som förstörde ens kvinnosyn, kan han tänka. De "förstörde bara ens värdighet". Han liknar en mörkare doktor Glas, eller Glas i en mörkare tid och precis som sin föregångare är han på jakt efter ett uppdrag, en verklig handling, även om han nog inte erkänner den saken för sig själv. Amerika är bra, påpekar Tobias, för att allt får plats och allt är större, också själva ytorna och utrymmet. Men samtidigt gör Tobias vad han kan för att begränsa sin egen värld, han pressar in sig i en livsform som avskärmar honom från andra. Och man anar att han ska snart tvingas ut på en öppnare scen. Man blir ett med sina vanor, menar han; därför "bör man tänka över sina vanor riktigt noggrant", sina beroenden. Själv är han inlåst i sina vanor, han lever som bakom ett pansar. Men man anar tidigt att detta pansar ska genombrytas. Och själva pansarskottet, ja det är en ung man som plötsligt dyker upp och påstår att han är Tobias son. Och då flyr Tobias. Han flydde från Ottos mamma också. Men nu återvänder han rätt omgående, då som far till ett brådmoget barn på fjorton år. Han fick aldrig reda på att sambon var gravid. Nu flyttar Otto in och i nästa del är det han som berättar. Det finns ett par sådana perspektivskiften. Engström klarar dem mycket bra. Olika röster och olika personligheter tar över, de är klipska, rätt vilda, utsatta för starkt inre tryck. Vi möter ett par ensamvargar som nu plötsligt är kopplade till varandra, som träter om mycket men också får viktiga saker sagda. De börjar långsamt leva ihop sig. Det blir lite komplicerat, Otto vill t ex inte gå i skolan och Tobias vill inte sluta röka. Det är en välskriven och underhållande bok, skarp, mörk men inte riktigt sorglig; inne i den där svärtan finns rätt mycket gott humör. Det är väl något sådant Mörker som gör gott syftar på. Och själva läsningen - jag dundrar genom boken i ett enda svep, utan att passera Gå - ja, den gör också gott. Man ljusnar. Engström ställer alltså ut sina figurer på ett annorlunda, amerikanskt bräde och lyckas utmärkt med att beskriva miljöerna. Det är svårt att inte bli förtjust i Boston. Tobias själv älskar staden. Och staden tycks älska Tobias, den kommer så lätt och fint till honom. I slutet flyttas sedan handlingen till New York där några "jävlar som förbjuder musik och skratt försöker ta död på alltihop i september. De lyckas inte." Dan Sjögren