The Strokes

Room on Fire (RCA/BMG) Jag utbrast ett ljudligt "akademi-äntligen", när den sedan länge emotsedda plattan med The Strokes gled ur det isolerade kuvertet. När The Strokes debuterade med "Is this It" ställde de inte bara in ny kurs för hur ljudbilden skulle låta utan även hur ett band skulle se ut, och plötsligt ville alla i den trendkänsliga musikbranschen ha nyuppstigna frisyrer och bli "The"-grupper. Och blev så också! Däremot är inget annat band ens i närheten av att låta CBGB's och Velvet Underground, på ett så charmigt och naturligt sätt som The Strokes gör. Naturligtvis är inte uppföljaren lika omtumlande. De är etablerade, men "Room on Fire" bjuder på samma sympatiskt ivriga replokalsnyfikna driv. Personligen tror jag inte The Strokes haft allt för många sömnlösa nätter av oro inför uppföljaren, det ser i alla fall inte så ut och framför allt: det låter inte så heller! "Room on Fire" är kanske aningens mer sammanhållen, man har pillat lite mer. Fab Moretti's hi-hat skramlar fortfarande föredömligt och kaggen låter utmattad flyttkartong. Och gitarrfiguren i "The End Has No End" är inget annat än en hälsning till Slash. Casablancas texter är väldigt mycket att gå vidare efter ett kraschat förhållande. Ett klassiskt ämne som aldrig blir uttjatat. 33 minuter och 12 sekunder efter inledningen i "What Ever Happened" sitter jag med skinnjacka och Converse på inomhus och bara längtar efter att få strosa omkring på Manhattan, med tuggummi under sulan. När nu inte detta är möjligt får jag snällt nöja mig med att lyssna på "Room on Fire", men gosse: Det är långt ifrån ett dåligt alternativ. En mycket värdig uppföljare till "Is This It". Lars Yngve