The Asylum - Dödens salar

Låg budget är inte bara en förbannelse. När filmmakarna gör en dygd av nödvändigheten och håller sig till att förtäta dramats beståndsdelar kan det bli riktigt bra av just den anledningen. "The Asylum" för tankarna till en annan lyckad lågbudgetskräckis, Blair Witch Project. Även här har vi en liten grupp människor, satta att lösa en märklig uppgift i halvläskiga omgivningar, och med gruppdynamiken störd av diverse mellanhavanden. The Asylum blir till ett slags kammarspel - om än situerat i en rätt stor kammare, ett gigantiskt före detta mentalsjukhus som ska saneras från asbest. Det visar sig, naturligtvis, att kinkiga asbestfibrer inte är det enda huset behöver bli kvitt. Långsamt - kanske lite väl sävligt - och med en utmärkt ensemble bygger regissören Brad Anderson upp ett krypande obehag, som han aldrig helt och hållet förklarar men som kanske just därför kryper in under skinnet. Fast jag rekommenderar den inte för någon som just bildat en liten familj och hoppas leva lyckligt i alla sina dagar.