Tålamodet får vika för bekvämligheten
Det handlar inte om att vänta. Det handlar inte om att stå ut. Det handlar om att vara medveten om sitt mål och att se varje steg som en del av det. Det handlar om att ha perspektivet som ser trädet i kastanjen, framtiden i barnet, och som vet att allt har och tar sin tid.
Tålamod är skillnaden mellan en vit duk och Mona Lisas leende. Skillnaden mellan revolution och reform, mellan konflikt och förståelse. Visst krävs mer än tålamod för att måla en tavla, föra utvecklingen vidare eller sluta fred mellan människor men utan det förblir talangen, strävan och insikten endast en obefruktad möjlighet. Tålamodet är jorden, ägget, puppan där saker och ting kan växa till sin rätta form.
Nu när allt går snabbare och snabbare är vi mindre och mindre benägna att vara tålmodiga och den tid vi sparar går åt till att irriterat trumma med fingrarna. Vi kräver ständig stimulans och omedelbar tillfredsställelse.
Tålamodet börjar nu ge vika för en krävande bekvämlighet som tar ut sin rätt på både planeten och vår nästa, en bortskämdhet och girighet som har sin grund i att vi inte kan vänta längre. Att kunna vänta, att kunna låta något ta tid och se värdet i att det inte är julafton varje dag, är en nyckel till mycket av livets möjliga lycka.
Men det kan vara svårt att skilja på tålamod och envishet. De är två sidor av samma, sammanbitna ansikte.
Envisheten är aggressiv och kan lätt bli blind och destruktiv när den stångar huvudet mot bergväggen. Tålamodet är mer passivt och går istället upp för berget steg för steg. Men ibland tar tålamodet slut. Ena sekunden är det där, där det varit i kanske flera år. Men så händer något, den där droppen faller, som gör att allt det man accepterat och tolererat, strävat efter eller kämpat för, plötsligt orsakar en explosion innanför pannbenet och man förstår inte vad man gör där, halvvägs uppför berget.
Det kan ibland vara en god sak. Allt förändras och det som från början var värt varje steg längs den branta väggen kan på närmre håll visa sig vara något vi inte vill ägna en sekund till av våra liv åt att uppnå. Det är skillnaden mellan tålamodet och envisheten. Tålamodet har kontakt med vår självbevarelsedrift, något envisheten inte alltid orkar bry sig om.
Tålamodet kan skilja på vad vi behöver och vad vi vill ha. Det vet vad som är värt vad. Envisheten kan hålla oss fast i något som vi egentligen inte behöver vara i, för att den fastnat i ett spår. Men envisheten är inte enbart av ondo. Den kan vara en fantastisk livlina som inte släpper taget och drar oss upp ur det djupaste mörker. Det gäller bara att veta vad som är vad, och det kan man till exempel fundera på medan man tålmodigt väntar på bussen istället för att lägga patiens i mobilen eller trumma med fingrarna.
