Tack, musiken, för räddningen
Mina förväntningar, och förmodligen även de andra 3 000 besökarnas, är höjda till skyarna. Något annat än gudomlig storhet kan man inte vänta sig av en musikal som har setts av mer än 30 miljoner människor runt om i världen och som dragit in sinnessjuka fantasisummor i intäkter på de nio år den har erövrat jorden. Inte nog med att musikalen fortsätter att dra fulla hus på Broadway, den ses också av mer än 17 000 människor varje kväll på åtta olika platser runt om i världen.
Men som det brukar vara när man har höga förväntningar så blev jag bara besviken. Musikalen i sig var hur roande som helst, man hörde till och med lite spridda skratt runt omkring i salen då och då, men bristen på energi, kraft och det där lilla magiska som reser håren på ens armar fick mig att gå därifrån otillfredsställd.
Historien är kanon med klassiska aspekter som åldersnoja och sökandet efter en far, giftermål och varma stränder. Bristen på engagemang från solisterna drog dock ner helheten och det kändes inte alls som om Björn och Benny hade varit nöjda med den engelska ensemblens bleka prestation. Jag var det i alla fall inte.
Några ljus gick dock att finna. Jackie Clune som spelade modern Donna lyckades med sin kraftfulla sång och proffsiga uppträdande i allt från nattlinne till brudklänning imponera och faktiskt lyfta en annars rätt slätstruken föreställning.
Det som slutligen räddade min upplevelse från att totalkrascha rakt ner i glömskan var såklart den mest uppenbara och självklara anledningen till att musikalen har nått sådana otroliga framgångar. Musiken! Jag hade glömt bort hur underbara Abbas låtar faktiskt är. De sätter leenden på läpparna där aktörerna misslyckas.
En enorm buffé av gamla hits bjuds man på under den drygt 2 timmar och 45 minuter långa föreställningen. Sånger som Money, Money, Money, The Winner Takes It All(där Carolanne fullkomligt briljerar för övrigt), S. O. S, Lay All Your Love On Meoch Super Trouperavlöser varandra på ett snyggt sätt som får mig att vilja springa och köpa en samlingsskiva på direkten. Tre bonussånger bjöds man också på då hela ensemblen sprang in på scenen, men det kändes ärligt talat billigt, och påminde skrämmande nog om den hemskaste skapelsen som någonsin kallats för en musikal, High School Musical.
En musikal som lämnar en likgiltig är antingen kass från start eller så saknar helt enkelt aktörerna förmågan att tala till publiken, och med tanke på hur hyllad Mamma Mia! blivit så kan man känna sig säker när man klandrar de livlösa solisterna. Om man bortser från Lay All Your Love On Me,då ett gäng grabbar i våtdräkter, snorklar och grodfötter dansandes släpar iväg brudgummen mot sin svensexa, för då var det omöjligt att inte skratta kan jag lova, så var det helt enkelt musiken som gjorde det värt att se Mamma Mia!
Spara en femhundring och köp filmen tillsammans med ett album istället.