Sympatiskt och nostalgiskt med John Fogerty

Trots att vi skandinaver älskar Creedence Clearwater Revival mer än amerikanerna själva, så är det av måndagskvällens publik på nästan helt fyllda Baltiskan att döma rätt få under 30 år som känner till John Fogerty.

Lustigt nog tror Deja Vu-turnéns arrangörer att även de som kommit minns dåligt, för introt är en film som i en dimmigt sentimental självhyllning rekapitulerar historien: Creedence, den psykedeliska hippie-eran (som Fogerty egentligen stod i kontrast till med sin vurm för jordnära folk och country), Vietnam, "Proud Mary" och sex soloplattor under en lång och stundtals mystiskt tyst karriär.

I övrigt bjuder den snart 60-årige låtskrivarlegenden på den mest anspråkslösa, rakt-på-sak-rockiga show man kan tänka sig, rikligt pepprad med de Creedence-klassiker folk kommit för att höra, och som han själv av rättighetsskäl undvek under många år.

Det börjar med rockiga "Travellin" Band", drar vidare med swamp-boogien "Blue Boy", några standards som "Jambalaya" och "Cottonfields" och så gott som alla CCR-hits du skulle kunna räkna upp.

John Fogerty stampar omkring leklystet, med ett lyckligt varggrin på läpparna, och byter gitarr mellan varje låt. Jag skojar inte, killen öser på i en timme och tre kvart utan att säga mycket mer än "tack, Sverige, jag älskar er!", med en ny gitarr i varje låt.

John gillar gitarrer " så pass att han spelar så gott som vartenda solo själv, trots att han har ett skickligt band som gungar bra.

Rösten har Fogerty ograverad i behåll, den där fabulösa barytonrösten med sådant tryck att fler fans än hos någon annan artist " jag lovar, detta är undersökt - har lyft på högtalarskydden för att kolla om membranen är hela.

Nya "Deja Vu" blir ett avbrott, då filmduken åter fälls ned och Fogerty med ödesmättad ton drar en parallell mellan Irak och det Vietnam han sjöng om i "Run Through The Jungle" eller "Fortunate Son". Det funkar hyfsat.

Däremot har nyare låtar som "She"s Got Baggage" mycket lite att göra med hans inspirerade låtskrivarögonblick " dem där han plötsligt blottar sig som något annat än en simpel hillbilly som vill ha en okomplicerad good time.

Det är svängigt, sympatisk, tidlöst - och nostalgiskt. Efter hand börjar man känna att det hela saknar egg och går lite väl snyggt på räls, enligt tidtabell och formulär. Nästa gång vill jag se Jon Spencer Blues Explosion som kompband.

Lars Thulin