Symfonirock botemedel mot fördomar
Christoffer Lundquists vurm för symfonirock har inte bara gett namn åt hans studio utanför Vollsjö. Den är också bra för att riva ner fördomar - och skrämma punkare. Sedan 1997 hittas Brainpoolbasisten Christoffer Lundquist med familj i Vallarum, i skogarna utanför Vollsjö. Där har han byggt en dröm han fortfarande får nypa sig i armen för att tro: en fullt utrustad studio, med ekokammare modell Beach Boys "Pet Sounds", och som gästats av storheter som Per Gessle, Wilmer X och Ulf Lundell.
"Aerosol Grey Machine" heter studion – och Christoffer skiner upp otroligt om någon råkar veta att det kommer från Van der Graaf Generators "Pawn Hearts" från 1971. En tid när musik fick vara storslagen och viktig utan att bli ironisk eller självmedveten, som han säger.
– Det är Beatles fel alltihop, berättar Christoffer. De gick åt det hållet, och sedan blev 70-talets symfoniska rock min musikaliska skola.
Det låter kanske inte farligt. Men i rockkretsar är symfonirocken en bespottad paria, befolkad av överskickliga musiker i navelskådar-mode.
– Man älskar det inte för att det är svårt att spela, utan för melodierna och stämningarna, förklarar Christoffer, som stöter på fördomar rätt ofta. Han använder det, för att få folk att fatta att de inte är så fördomsfria som de tror.
– Att ha Toto i skivhyllan, som jag har, är närmast i strid med svensk musikerlagstiftning, säger han.
– Ju bättre något säljer, ju mer ska det förkastas. Kommersiell framgång är en slags dödskyss. Flytten från Lund, ut på landet är det bästa han gjort, säger Christoffer.
– Jag har helt ändrat inställning, och vantrivs i stan, berättar han. Här ute är det tyst och lugnt. Man flyttar sitt fokus helt. Ett underbart sätt att leva!
Han är också övertygad om att skogens lugn och möjligheten att jobba koncentrerat påverkar skivinspelningarna. Miljön smittar av sig på musiken.
– Var man i Berlin 1975 gjorde man förmodligen arg drogmusik, säger han. På landet gör man rundare musik, befriad från attityd. Vad ska man med attityd till ute i skogen?
Sina cd-plattor förvarar Christoffer ute i studion, som referenslyssning. Men ska han koppla av och bara lyssna, då går Christoffer till sitt "pojkrum". Där har han stringhyllor fulla med rockbiografier om Keith Moon och Jimi Hendrix, rader av väl inslitna vinylplattor – och en skön fåtölj.
– Här skulle jag gärna sitta i morgonrock, röka pipa och lyssna på plattor, säger han drömmande.
– Men har man två barn och jobbar tolv timmar om dagen är det inget vidare smart att sätta sig och lyssna på stereon efter jobbet! Musiklyssningen har mycket drag av eskapism för honom. Att låta sig slukas av en alternativ verklighet. Annars jobblyssnar han, med öronen spetsade efter sådant andra finner oväsentligt – som vilka mickar som användes vid en inspelning.
I skivhyllan hittas exempelvis Phil Spector-boxen "Back To Mono", Abba, Led Zeppelin, popsinglar med Ratata, uttrycksfulla sångröster som Janis Joplin och Peter Gabriel och lite klassiskt. Allt givetvis i vinyl.
– Att vinyl låter bättre än cd är inget romantiskt trams, säger han benhårt. Vinyl låter mycket närmare hur det låter i studion.
Christoffer är nära gråt var gång han tvingas mixa ner en färsk inspelning från den helt analoga studion till digital form. Som att baka en gräddtårta, och sedan gjuta in den i plast.
Man förstår bättre Brainpools underliga väg från brustablettssprudlande poppunk till rockopera ("Junk" uruppfördes framgångsrikt med Malmö Symfoniorkester på Malmöfestivalen), när man i skivhyllan hittar Beatles och The Who intill mer eller mindre bombastisk symfonirock som Yes, Genesis och Marillion.
Symfonirocken kan åka fram när Christoffer ska rensa öronen inför en mixning. Då blir bandet han ska mixa rejält rädda.
– Och det är ju kul! säger Christoffer sadistiskt.
– Jag behöver sådan musik jag hört en miljon gånger. Då är det bara 70-talsrocken som gäller.
Med åren har han lärt sig att identifiera de tidlösa värdena hos popmusik. Bra låtar och melodier, givetvis, men inte minst viktig är närvaron.
– Man ska höra att någon är hemma, beskriver Christoffer. Annars är det bara tomt musikaliskt poserande. Närvaro hörs, och det går inte att bluffa. Från datorn i studion blickar Tony Banks uppfordrande. Vem han är? Genesis klaviaturspelare.
– Rätt skräckinjagande för unga punkare, säger Christoffer nöjt.
– Jag gillar att retas. Den här idén om "rätt" och "fel" musik är ju något kids håller på med. Att vuxna gör det är bara så dumt. Sluta!
Lars Thulin
0410-545 20
lars.thulin@allehandasyd.se
