Annons
Nyheter

Sweet tackar för skandalerna

The Sweets besök på fredag är deras första i Trelleborg, men knappast deras första i Sverige. Andy Scott minns mycket väl skandalskriverierna kring bandets 70-talsturnéer: "fantastisk publicitet!"
Nyheter • Publicerad 24 juli 2007
Inte lika skandalbenägna som förr, men mer pålitliga än originalet - Andy Scotts Sweet: (från vänster) trummisen Bruce Bisland, nye sångaren Pete Lincoln, Andy Scott samt gitarristen och klaviaturspelaren Steve Grant. BILD: ABS Agency
Inte lika skandalbenägna som förr, men mer pålitliga än originalet - Andy Scotts Sweet: (från vänster) trummisen Bruce Bisland, nye sångaren Pete Lincoln, Andy Scott samt gitarristen och klaviaturspelaren Steve Grant. BILD: ABS AgencyFoto: 
The Sweet på skandalomsusat besök i Stockholm, oktober 1974: (från vänster) Steve Priest, Andy Scott, Brian Connolly och Mick Tucker. BILD: LEIF R JANSSON / SCANPIX
The Sweet på skandalomsusat besök i Stockholm, oktober 1974: (från vänster) Steve Priest, Andy Scott, Brian Connolly och Mick Tucker. BILD: LEIF R JANSSON / SCANPIXFoto: 

Andy Scott, som precis firat sin 58:e födelsedag, är den siste medlemmen från det band som 1973-74 ledde glamrockvågen och spottade ur sig singelhits som Wig Wam Bam, Blockbuster och Fox On The Run. Med 80-talet kom de hårda tiderna, bandet splittrades och Andy började lira med pubrockband.

Men bara några år senare kom nostalgivågorna. Ett tag ledde sångaren Brian Connolly och gitarristen Andy Scott var sitt konkurrerande band, men Connolly är numera bortgången, liksom trummisen Mick Tucker. Fjärde medlemmen, "are you ready, Steve" Priest har lagt av och flyttat till Los Angeles.

Annons

– Steve gillade aldrig att turnera, sitta på bussar eller plan och hotellrum där det enda man kan göra är att dricka, berättar Andy Scott på telefon från England.

Andy och hans band gör runt 100 spelningar om året, och har under våren bland annat betat av The Sweets första besök i Sydamerika.

– Faktiskt rätt spännande, berättar han. De fick ju våra plattor där nere också, och Love Is Like Oxygen och Fox On The Run var stora hits. Vi fick höra en sambaversion på Oxygen som var ganska intressant!

Det är svårt att jämföra dagens band med 70-talsvarianten, medger Andy, som dock inte tycker att man kan kalla det "nytt" eftersom vissa medlemmar turnerat i 15-16 år.

– Jag gillar originalet för dess eld, och troligen hade vi "the hottest of hot and the coolest of cool", beskriver Andy

– Men det här bandet är "hot" mest hela tiden. Det förlitar sig inte på fyrverkerier, utan spelar låtarna som de borde. Förr visste vi aldrig riktigt vad som skulle hända från kväll till kväll.

Turnén som når Trelleborg och Stadsparken på fredag kallas Sweet Fanny Adams Revisited, efter att Sweet FA-plattan från 1974 röstats fram av fans som den populäraste – tätt följd av Level Headed från 1978.

– Vi spelar det materialet i setet, men inte bara det, förklarar Andy.

– Om jag är trött på de gamla låtarna? I fansens ögon kan man inte bli det. Om jag inte spelade dem skulle jag inte turnera, det är det enkla svaret.

Andy påpekar också, inte utan stolthet, att en timmes konsert inte rymmer alla Sweets hits.

Annons

Bandets utvecklingslinje gick från simpel bubbelgumpop till rätt genomarbetad hårdrock, och jag frågar Andy Scott om han inte tog illa upp över att kletas fast i tuggummifacket.

– Jo, men jag tror att det främst är i vårt land som man placerar folk i boxar. I andra länder, som Tyskland, behandlades vi som ett framgångsrikt band.

I Skandinavien kopplade tidningarna ihop The Sweet med fylla och sönderslagna hotellrum. Men så var ju också 70-talets Sverige, som Andy minns det, ett land där man "bar sina underkläder tajt".

– Ni var inte de mest avslappnade människor man kunde stöta på, om man säger så, säger Andy.

– Lite enkla att göra upprörda. Och det verkar som om vi upprörde pressen rätt rejält, säger han och skrattar åt mycket levande minnen.

– Hälften av det som skrevs var förstås inte sant. Jag vet inte om de trodde att det skulle få oss att lägga av eller vad, men tvärtom gav det ju oss fantastisk publicitet. Sånt går inte att köpa för pengar. Och i fansens ögon blev man ju bara ännu mer hjälte!

Andy skäms inte när han i dag ser gamla bilder av bandet. Men han tycker att det görs för stor grej av den hårdsminkade platådojjeperioden.

– Det var bara 1972-73 som vi bar vad folk brukar kalla julgransprydnader. Redan 1974, när vi började turnera i USA, bar vi läder och kedjor och det gjorde ingen annan då.

Just USA-perioden betydde mycket för bandets utveckling.

– När glamvågen ebbade ut hade vi gått vidare, och försökte göra plattor för en mer mogen publik. Tack och lov slog vi igenom i USA och fick en ny start. När vi kom tillbaks hade vi blivit ett mycket tajtare band. Vi var heta varje kväll och vår eld kunde sätta fyr på byggnader!

Annons

Några planer på att släppa nytt material finns inte.

– Sweet Life tände väl inte precis världen för fem år sedan, men plattan sålde okej, menar Andy Scott. Svårigheten är att publiken bara får höra vad som bestäms av vissa inom radio och tv. Hemma i England har vi inte något större hopp om att höras i radion.

– Släpper vi nytt blir det nog bara via downloads.

Utmaningen numera ligger för Andy Scott i att varje kväll övertyga publiken om att de sett ett av de bästa banden någonsin.

– Jag hade tur, som hamnade där Sweet var i början av 70-talet. Att börja i branschen nu kan inte vara lätt.

Några råd till unga, aspirerande stjärnor?

– Inte annat än "njut av det", och försök att minnas varje ögonblick. Det kan försvinna snabbt nog.

Lars Thulin

0410-545 20

lars.thulin@allehandasyd.se

SAXO
Så här jobbar Trelleborgs Allehanda med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons