Svensk film behöver en Coppola


På tisdag inleds årets upplaga av Stockholm Filmfestival. Utöver ett program fullt av intressanta titlar – allt från hajpade Oscarskandidater till asiatiska indieskräckisar – och prominenta gäster rymmer årets festival en alldeles särskild höjdpunkt: det nyinstiftade stipendiet som tilldelas en svensk, kvinnlig långfilmsregissör.

Stockholm Filmfestival har länge varit drivande i synliggörandet av kvinnliga regissörer. Man har, bland annat, arrangerat en uppmärksammad seminarieserie som löpt över flera år, och som alltså nu kulminerar i form av nämnda stipendium.

Projektets enskilt största finansiär är Telia, som under tre år går in med 4,5 miljoner kronor. Det är välbehövliga pengar, för att inte säga direkt nödvändiga; den svenska filmbranschen sitter inte på några svindlande summor. Det är i princip helt omöjligt att producera långfilm utan Svenska Filminstitutets stöd.

Och Filminstitutet är inte vad det en gång var. Det präglas inte längre av Harry Scheinska visioner om konstnärlig kvalitetsfilm. Visst spottar man fortfarande ur sig enstaka pärlor, som Tomas Alfredssons "Låt den rätte komma in" och Björn Runges befrielsetrilogi. Men faktum är att de mesta medlen offras på givna biosuccéer som "Änglagård 3", "Jägarna 2" och den 63:e filmen om Stig-Helmer.

Denna filmpolitiska lättja avspeglar sig förstås också i det slapphänta hanterandet av de bergfasta könsmaktsstrukturerna som råder i branschen. Visst får kvinnor göra film, det syns om inte annat i nomineringarna till de senaste årens guldbaggegalor, men de aktiva insatserna för att bryta mansdominansen lyser med sin frånvaro. Därför är Stockholm Filmfestivals nyinstiftade stipendium så oerhört efterlängtat.

Så vem ska ha det?

Jane Magnusson borde diskvalificeras, som straff för att hon är en så nonchalant och inkompetent filmkritiker. Återstår alltså stjärnskottet Lisa Aschan, och de tre mindre kända utmanarna Stina Bergman, Sofia Norlin och Wing Wee-Wu, alla med utmärkta filmidéer.

I mina ögon är Lisa Aschan det självklara valet. För även om hennes tokhyllade "Apflickorna" inte är riktigt så fantastisk som kritikerkåren vill hävda, är det en av de mest utmanande svenska filmerna på decennier. Och Lisa Aschan är en tillräckligt egensinnig regissör för att bli den kvinnliga ikon som svensk filmindustri så väl behöver. Vi behöver någon som kan inspirera, såväl finansiärer som unga, lovande filmskapare.

Vi behöver en Sofia Coppola.