Sur hemmakultur– en hyllning

I går kväll bestämde jag mig för att inte flytta tillbaka till Paris, sa jag till en Malmökille, på ett party i en bohemchic våning i centrala Ystad. Jag vill vara i Malmö.

– Jag förstår dig, svarade Malmökillen.

– Malmö är fult och tråkigt och det finns ingenting, fast det är liksom det man tycker om.

– Jag vet vad du menar, sa han.

Som om man bara på något år drabbats av den självtillräckliga Malmöheten, som Jacques Werup så fyndigt beskrev det i Hemstaden – min Malmöhistoria (1981). Som om man lämnat Paris boulevarder och sirliga jugendbalkonger, alla museer med de stora mästarna och oväntade möten på kafé, bara för att det ändå inte kunde leva upp till Malmö.

I fredags var jag där, och hoppade över bruna meterbreda snövattenpölar vid varje övergångsställe. På Ölkafét vid Möllevångstorget betalade jag 25 spänn för kaffe i en Bodumkanna som inte ens var nedpressad. Närmare än så kommer man kanske inte espresso i Malmö, tänkte jag, men det är inget som ifrågasätts.

Malmö skulle kunna vara en medelålders vit lite lönnfet man med självhävdelsebehov. Under de senaste hundra åren har han byggt torn på torn för att visa att han fortfarande är potent, han räknas, han hänger med. 1964 var det Kronprinsen, 1989 var det Triangel/e/n och så världsberömda Turning Torso som blev färdigt i höstas. Och hur kan jag egentligen leva med Södervärns vattentorn (1916) varje morgon – en enorm fallos rakt utanför mitt fönster? Ett slag i ansiktet på allt hopp om jämställdhet och jag hatar det.

När man 1992 rev det gamla Butterickshuset på gågatan märktes varje tegelsten för eventuell återuppbyggnad. Sedan bråkades det om tomten i tio år, innan man byggde ett alldeles vanligt ganska fult hus i stället – glashuset Baltzar City. Kring Baltzar City går det visserligen att få tag i espresso, men sedan drygt ett år tillbaka är det förbjudet att sälja falafel i området. Restaurangen Kebablandets ägare Ziad Bakir uppmanades i stället att förvandla verksamheten till en klädbutik, för att bättre passa in i den nya sanerade och trendiga innerstaden. Nu är han borta och jag hatar det.

I Malmö har det ihållande rivits fina hus för att bygga modernt. Man har hastigt plockat bort gammalt för att ersätta det med nytt, som något slags vräkig hets, en rädsla för att inte ligga i tiden. Vilket resulterat i att Malmö på sina ställen kan tyckas ganska ocharmigt, för att inte säga fult.

Men när vännerna från Stockholm säger att "är det inte lite sjabbigt här, det känns precis som att vara utomlands?", så försvarar jag ändå Malmö.

När vännerna från Stockholm, eller Paris, säger "ska du inte vara här bland det riktiga kulturlivet i stället?", så är det ändå i Malmö jag vill vara.

För just nu är det en motvindsvinter bland gråa hus från 70-talet, kulturfattigdom och ödsliga torg som är den största utmaningen.

Julia Svenssonskriver krönikor varje måndag i Allehanda – och ibland vickar hon även på lördagar.

frk_julie@hotmail.com