Subaltern – en hoppfull tidskrift i kulturmörkret

Tvinsoten och den kvävande pengapesten har gått som en lieman hämtad ur en tidig Ingmar Bergmanfilm över de svenska kulturtidskrifterna, främst dödsdrabbade är litteraturtidskrifterna.

Bonnierkoncernens absurda strävan efter vinstmaximering har lagt BLM i graven inte en – utan två gånger, den har därtill rivit den bildade borgerlighetens sista bastion MånadsJournalen trots att upplagan vid nedläggningen låg på tjugofemtusen exemplar.

I Stenbecksfären beslutade man sig plötsligt för att Moderna tider var omodern och därpå förvandlades Allt om böcker till Knäpptyst om böcker.

Och när sedan även den anrika Artes, ägd av bland annat stenrika Svenska Akademien, dödförklarats så tycks kulturskymningen vara total i de litterära tidskrifternas land.

Vad är det egentligen som händer?

Ska den stora tystnaden vara litteraturens nya tungomål? Reflekterande kritik och debatt, bildning och essäistisk, fördjupning och förnyade tolkningar av traditionens tunga namn – ska allt bort, försvinna, förtvina? Finns det över huvud taget något ljus i denna mörka dödens tunnel?

Ja, vi sitter väl alla framför brevinkastet och väntar på nästa nummer av den nyckfullt utkommande tidskriften Pequod. Men även en ny svart sol har gått upp över det dystra och förtvinade litteraturlandskapet. Subaltern är dess namn. Det är en nystartad tidskrift med sitt epicentrum förlagt till Umeå. Två nummer har hunnit utkomma – ett temanummer om Apokalyps och ett om Amerika.

Subaltern var förr en militär grad som betecknade de lägsta officersgraderna, något av ett mellanting mellan en officer och en menig, mellan gentleman och pöbel. Och det är en ganska träffande titel. Tidskriften Subaltern rör sig mellan de högsta höjder och de lägsta drifter och uslaste av motiv. Den är subversiv och satirisk, upprorisk och bildad, djupsinnig och flamsig, rebellisk och traditionalistisk, snuskig och ädel, underhållande och lärt knastertorr – allt blandat om vartannat i ett vackert och osedvanligt välredigerat kaos. Subaltern är det mest hoppingivande och positiva som inträffat i den svenska tidskriftsfloran på många långa år. Den inger löfte om en bättre morgondag.

Här finns den evige rebellen Torbjörn Säfve som ger sig i närkamp med tidens frånstötande profitörer. Här finns också en intervju gjord av Erik Jonsson – redaktören själv – med den gäckande pseudonymen Elias Wraak som på kort tid översatt verk av storheter som Rimbaud, Lautréaumont och J.K. Huysman. Om Elias Wraak är endast känt att han bor på Fårö och är född 1918 – alltså samma år som Ingmar Bergman. I intervjun säger nu Elias Wraak: "I sina mörkaste stunder ser man bara deckardimmiga klimakteriekärringar och bokklubbsnarkomaner, eller navelskådande anemiska poetissor och kändiskåta romanklottrare med långt gången hävdelsecancer."

Kanske en orättvis betraktelse? Kanske en sanning?

Gabriella Håkansson har skrivit en ovanligt klabbig och svettig novell om onanisten Karlssons hårda vardag framför teveapparatens alla DVD-filmer med porr av varierande hårdhetsgrad. Gabriella Håkansson tycks vara en stor konnässör av marknadens stora utbud av pronografi.

I en alldeles lysande essä med titeln Dagisamerika undviker Einar Heckscher att gå ner sig i kommersialismens träsk samtidig som han belyser amerikabilden och ett mentalt förtryck som bara växer och växer med en skrämmande hastighet. "Vi européer uppfattar gärna USA som en sorts koloss till småstad, en vulgär Kiviks Marknad med elefantiasis och en förljugen slöja över sina tillkortakommanden."

Det är längesedan min mörka själ blev så upplyft som av läsandet av Subalterns två första nummer. Här finns motståndet. Här finns fantasin. Här finns en järnvilja att hålla liv i de rika och livsavgörande litterära traditionerna!

Crister Enander