Strömlinjepop mötte 70-talsflirtig disco

Jag har aldrig riktigt för- stått mig på projektet E.M.D. Fine, man ska inte underskatta en musikgrupp som vunnit en grammis för 2008 års ”bästa låt”. Även om utnämningen av Jennie let me love you förtjänar att diskuteras.

Det går heller inte att förneka effektiviteten i det strömlinjeformade popsoundet, falsksång och pekorala poser till trots. Det är fler än de hormonstinna tonårsflickorna vid scenkanten som rör på sig till tonerna av musketörcovern All for love, eller för all del habila nysingeln Youngblood. Och själv har jag inte vuxit ifrån sentimentala pojkbandsballader modell Alone.

Jublet håller i sig, ökar möjligen någon decibel, under den obligatoriska marknadsföringsrundan av trions respektive solomaterial. Danny bjuder på sexiga klubbdiscon If only you, och Erik prövar lyckosamt vingarna i en ännu outgiven, lite småsvulstig midtempo – Break the silence.

Det är här mina tvivel på projektet E.M.D. återvänder. Två av tre gruppmedlemmar har redan spirande solokarriärer. Tresamheten torde snarast vara en belastning.

Mattias Andreassons artistiska öde är förstås mer osäkert. Hade det varit sittning hade hans solominuter varit kvällens kisspaus.

Andra dagen är folksamlingen aningen större. Kanske för att det är lördag, och kanske också därför att det är en helt annan intensitet när Alcazar står på scenen. Mer show. Faktum är att just den synkade koreografin gör Alcazar till ett väl fungerande liveband.

Så är Sveriges självutnämnda ”Disco defenders” också fullblodsproffs. Ett tidigt tekniskt missöde löses snyggt, och inte för ett ögonblick syns minsta spår av turnétrötthet. Alcazar jobbar inte på slentrian.

Genom åren har ett imponerande singellager byggts upp, och det är naturligtvis inte speciellt svårt att få med sig publiken när man kan luta sig mot hits som This is the world we live in, Physical, och odödliga genombrottssingeln Crying at the discotheque. Den sistnämnda verkar oväntat bli publikfavorit. Jämte aktuella schlagerbidraget Stay the night, då.

Men, det finns ett par godbitar även i det nya, inom genren lätt spretiga materialet; Harlem nights är en jazzy 70-talsflirt som doftar paraplydrinkar och dekadenta poolpartyn, och senaste singeln Burning formligen studsar av floorfiller-potential.

Det är inte svårt att förstå varför Alcazar fyller dansgolv kontinenten över.