Strålande ordflöden
Han skapar en berättelse, som bara pågår och pågår, ändrar skepnad och genom lätta skruvar lyfter, vilar och lyfter igen.
Det är som du står vid havet, ser vågorna rulla mot dig, igen och igen.
Den nya romanen är i dagboksform, det är en artonårig kvinna, som skriver om sitt liv, efter den stora katastrofen, efter den svåra flygolyckan i luftrummet över Centralafrika i april 2005.
Julies mamma, pappa och storebror omkommer, den någorlunda exakta platsen är Namibia.
I december samma år börjar Julie skriva dagbok, det beror mest på att hennes terapeut uppmanar henne till detta, men även att hon tycker om att skriva.
Terapeuten heter Geir och har alla konventionella attribut, som tillhör en terapeut, Julie kallar honom av mera praktiska skäl för psykgeir.
På norska heter romanen muleum, det är ett riktigt konstigt ord, som jag inte vill berätta vad det betyder, men läser du romanen, så får du veta den viktiga och riktiga betydelsen.
Efter den svåra flygolyckan är Julie plötsligt ensam i familjens stora villa, hon saknar inte husrum, inte pengar, men hon saknar mycket annat.
Hon är inte helt ensam i huset, där finns en polsk hantverkare, Krzysztof, som du ser har han ett namn, som är svårt att stava till, han tror på Gud och arbetar flitigt med att kakla familjens swimmingpool.
Julie ser ingen anledning att leva vidare, hon orkar inte, psykgeirs samtal räcker inte för att få henne att ändra uppfattning, inte heller vännen Constances veliga försök. Hon planerar och genomför ett självmordförsök, men misslyckas, repet, som hon använde höll inte god kvalitet.
Efter detta orkar inte Julie vara kvar i landet, hon orkar inte möta och se sina vänner, hon vill bort, hon väljer gärna att vara på flygplatser, hon väljer att resa till olika destinationer, men hon har länge samma tanke i huvudet, att resan ska sluta med att hennes liv tar slut.
Julie möter både en short-trackåkare, en fingerfärdig och flygkunnig man och sedan, lite plötsligt Constance och psykgeir, som har flytt landet tillsammans, efter en passionerad förälskelse.
När Erlend Loe skriver Julies reseberättelse, då är han som bäst, charmig, rolig och oförutsägbar. Jag tycker mycket om berättelsen om pusslet, som föreställer två ekorrar, det är på 1000 bitar, när Julie kommer tillbaka hem är hon sysselsatt med bit 234, alltså återstår det 766 bitar.
Just det, Julie kommer hem, hon blir mamma, Krzysztof är kvar och hunden med det vackra namnet Finch Hatton är kvar, han ligger på ett golv med värmeslingor, Krzysztof har lagt in en text i golvmosaiken: ''Skriva mindre, leva mer." Så står det!
