Strålande Norrsken!
Det är artistduon Zin-lit som är hjärnorna bakom denna gränsöverskridande föreställning. Duon består av Elias Wåhland och Lynx (Charlotte Jakobsson). Båda med mångåriga erfarenheter av både luft- och hästakrobatik, skådespeleri, dans och fäktning. Till deras gedigna meritlistorna kan läggas ett otal utmärkelser av olika slag. Föreställningen, som hade premiär i London för ett år sedan, är nu på Sverigeturné. Tillsammans med 6 andra scenkonstnärer och musiker ger dom nu "Norrsken" på Ystad Teater. "Norrsken" utgör en säregen scenkonst. Själva kallar dom det New Stage. Det kan närmast beskrivas som nycirkus, men jämförelsen är inte helt rättvis. "Norrsken" är så mycket mer. Här återfinns inte nycirkusens ibland krystade effektfrossa. Ingen freakshow eller något utstuderat publikfrieri. "Norrsken" vill inte i första hand underhålla, utan istället beröra och få igång en process hos åskådarna. ?Norrsken? är en hisnande föreställning." BORDER="0"?Norrsken? är en hisnande föreställning. Tonen anges direkt av Elias Wåhlands karaktär. Sittande på golvet tänder han ett stearinljus och delger oss sina tankar kring det norrsken han upplevt. - Ljuset rör sig med en oerhörd hastighet - men varför har det så bråttom?, säger han andaktsfullt. Vi i publiken suger på de enkla men effektiva orden. För att i nästa sekund brutalt ryckas ur våra tankar. Scenen nästan exploderar då Elias medaktörer intar scenen i ett uppskruvat MTV-tempo. Dom går, springer och hoppar fram över scenen. Ingen tycks ha tid att lyssna på Elias, som förgäves söker deras kontakt. Vad vi därefter får uppleva är kvällens höjdpunkt. Placerad i ett enormt hjul rullar Anna Lundell Ekwall in på scen. Hennes armar och ben kan liknas vid visarna på en klocka. Hon blir en tidens musa som först försiktigt, nästan smygande, retas med oss. Därefter sätter hon fart på hjulet och bjuder oss på ett lika akrobatiskt imponerande som vackert nummer. Likt tiden är hon nyckfull, spännande och ogripbar. "Norrsken" handlar om just tiden, och om vår oförmåga att leva i nuet. De olika artistiska numren vill få oss, inte bara att stanna upp och se det stora i det lilla, utan också att våga anamma våra drömmar. Bäst gestaltas det i Jonathan Priests repnummer. Han vandrar länge runt och betraktar det från taket hängande repet. Känner försiktigt på det, flirtar lite, inan han slutligen vågar klättra upp. Publiken är stum av beundran. Lika mycket över den imponerande akrobatiken, som över symboliken i att han vågade förverkliga sina drömmar. Att han fångade tillfället, och drog sig själv upp mot oanade höjder. Det är vackert, rent och oerhört effektfullt. Avancerad cirkuskonst i ?Norrsken? på Ystads Teater." BORDER="0"Avancerad cirkuskonst i ?Norrsken? på Ystads Teater. "Norrsken" besitter en magi och ödmjukhet som berör. Nästan varje nummer har en själ som gör att vi känner med artisterna. Mest känslofullt och vackert blir det då Lynx och Elias är upphissade i en ring. Deras ordlösa kärleksförklaring är en sann fröjd för ögat. I exakt samspel skapar dom kroppens poesi. Zin-Lit har inte gjort det lätt för sig, men lyckas med konststycket att skapa en föreställning som både berör och roar. Det är pretentiöst utan att vara högtravande. Det är underhållande utan att fastna i ytlig lättsamhet. Jag tror inte att "Norrsken" lämnar någon oberörd. Här finns något för alla att prata om efter föreställningen. Finner man inte kärleksbudskapet gripande kan man istället njuta av musiken. Tilltalas man inte av den så kan man omöjligt undvika att imponeras av de akrobatiska konsterna. Föreställningens styrka ligger i att de olika numren förmår tala samma språk. Trots att de inbördes kan vara av väldigt olika karaktär så är dom, utan synliga kompromisser, delar av samma historia. Språket är också ett av föreställningens få möjliga svagheter. Jag talar då om det engelska språket. De få textpartier som finns framförs nämligen på engelska. I publiken fanns både barn och pensionärer, vilka jag tror kan ha svårigheter med hänga med fullt ut. Det enda negativa jag hörde i folkvimlet efter föreställningen kom från just en äldre dam. Men då handlade det inte om det engelska språket, utan om att hon önskat att föreställningen varat en timme till! Så möjligen är inte språket ett hinder trots allt. Den enda egentliga skönhetsfläck jag då finner, på denna för övrigt fläckfria totalupplevelse, är bildpartiet. En halvtimme in i föreställningen projiceras under några minuter olika bilder av Elias. Dessa bilder saknar, enligt mig, helt mening och funktion. Dom ger istället intrycket av ett slags självförhärligande, vilket rimmar illa med föreställningens budskap för övrigt. Föreställningen slutar som den började med att Elias tänder ett ljus på scen. Mina associationer går till Pär Lagerkvists drama "Den Svåra Stunden" där en ensam pojke, med ett ljus i handen, förtvivlat söker meningen med tillvaron. Sådan är denna föreställnings magi, här ryms både Per Lagerkvist och MTV! De människor, som förr iakttog och funderade över norrsken, förde sina tankar till religion och andar. Vad jag bär med mig då jag sett Zin-Lit´s "Norrsken" är en känsla av ödmjukhet, samt en påminnelse att värna om nuet. Michael Högberg