Storslagen realism

Ny bok

Titel:Hurramabad

Författare:Andrej Volos

Översättning:Nils Håkanson

Förlag:Ruin förlag

En stad, kanske en stad nästan vilken som helst; ändå är det en stad som med sitt myller av människor och sitt gytter av gränder och hus älskas av sina invånare och där invånarna lever sina hårda men strävsamma liv. Det är stad där det [S] trots de heta somrarna [S] alltid finns vatten och där svalkande skugga erbjuds av de stora träden. Staden ligger vid en flod och bergen bakom är vackra, inte minst när solen sjunker ner mot horisonten och himlen blir sprakande röd innan natten svärta helt tar över.

Stadens namn är Hurramabad.

Det går att berätta mycket om Hurramabad. Där bor berättelserna tätt intill varandra, lika tätt som myrorna i en myrstack. Varje människa bär på en historia [S] av glädje, av smärta, om förföljelse och maktmissbruk [S] men någon måste teckna ner dem. Den ryske författaren Andrej Volos har såsom på ett radband av bärnsten trätt upp tretton noveller som skildrar och på skiftande sätt belyser livet i och kring Hurramabad. Förebilden till staden är utan tvekan Dusjanbe, huvudstaden i Tadzjikistan där Andrej Volos själv är född och uppvuxen.

I boken Hurramabad skriver sig Andrej Volos i novell efter novell in mot staden och dess centrum såsom rörde han sig i kringgående cirklar, eller som om han skalade en ovanligt avskräckande lök. Han börjar ute på landsbygden i novellen Stigningen med en ålderstigen farmor vars knän och ben bara blir allt sämre. Hon är på väg till kyrkogården, som ligger en bra bit upp i bergen, tillsammans med sin sonson. De ska måla det lilla järnstaketet kring hennes makes grav. Under den för henne mödosamma vägen upp till graven upplever hon på nytt i minnet sin ungdomstid inne i staden och hon berättar sina historier för sitt barnbarn.

Vad Andrej Volos finner inne i sin mittpunkt, i novellernas brinnande fokus, är den moderna tidens terror, det inbördeskrig som rasade för snart femton år sedan. Det är också den tilltagande och rasande rasismen. Och han skriver sig med smärta och dyrköpt erfarenhet in mot den blodiga förföljelse som inleddes efter Sovjetunionens upplösning. En förföljelse som drabbade såväl armenier som inflyttade ryssar.

I novellen Innanför träder en oansenlig, lite skygg och vänlig man fram ur anonymiteten. Mukusjin arbetar med att baka piroger i Tjocke Kasyms stånd. Men Mukusjin har ett oväntat förflutet [S] som framgångsrik forskare. Han kom till Hurramabad och förälskade sig i staden, men ingen på forskningslaboratoriet ville att han skulle stanna. Därför valde han att ta jobb hos Tjocke Kasym. Men vad Mukusjin än gör och trots att årtiondena går och han pratar så perfekt tadjikiska att han måste visa sitt pass för att folk ska tro honom när han säger att han är ryss så förblir han en utböling.

Allt Mukusjin vill är att få höra till, vara en del av den stad och det folk han älskar. När stridigheterna sedan utbryter anmäler han sig som frivillig. Men de vill inte ha honom. Han skjuts i stället på öppen gata. Först då känner han, i dödens absoluta närhet, att han hör till. Han är äntligen innanför.

Andrej Volos skriver med Hurramabad in sig i den storslagna ryska realistiska traditionen. Det är alltid den konkreta händelsen, vardagens pågående och skenbart händelsefattiga skeenden som skildras. Den träffsäkra dialogen bär ständigt framåt. Men här finns framför allt en skärpa i detaljen; en förmåga att med enkla medel blottlägga underliggande laddningar och konflikter. Små förskjutningar sker, nästa omärkligt, stegvis och sakta och spänningar mellan människor blir synliga. Andrej Volos förmår ge liv åt den både beklämmande och intagande tafattheten mellan två människor som egentligen älskar varandra men aldrig vågar eller förmår formulera det. Kanske en far och son, kanske två arbetskamrater som stått bredvid varandra i fyrtio år. Andrej Volos är skicklig, snudd på mästerlig, att skildra det outsagda, det otydliga och att gestalta det svårfångade samspelet mellan människor.

Crister Enander