Stonesbasisten Bill Wyman på egen hand
Vilka låtar ska Rhythm Kings spela i Malmö?
– En total mix. Varje år när vi åker på turné plockar vi in sådant som vi inte spelat förut. Vi repeterar två eftermiddagar, kör igenom 30 låtar och väljer ut vissa av dem. Några klassiker har vi alltid med. Det bästa med det här bandet är att vi kan spela nästan vadsomhelst: jazz, blues, soul, gospel, tidig rock 'n' roll, Och vi har en rad sångare som låter på varsitt sätt.
– Nu sjunger Georgie Fame och Beverly Skeete fem-sex låtar vardera, Andy Fairweather Low tar några och så har vi ett par duetter, bland annat Stoneslåten "Melody" som Georgie och Beverly tar hand om. Själv ska jag nog sjunga tre låtar i Malmö, bland annat en cajunlåt och så "Honky Tonk Women". Jag har gjort den live sedan förra året och publiken älskar det. Den funkar för mig, jag är begränsad som sångare och har till exempel inte Mick Jaggers register. Så jag får välja låtar med omsorg och leverera vissa med glimten i ögat.
Det blir inga egna nu, som de av dig och Terry Taylor som finns på Rhythm Kings plattor?
– Nej, våra egna låtar verkar liksom passa bättre i studion än live. Så är det för alla band och så var det för Stones, en hel del låtar gjorde vi bara på skiva då.
– Nu spelar mitt band bara ungefär fem av låtarna som var med på vår senaste spelning i Malmö 2005, också den i konserthuset. Bandet är däremot exakt detsamma. Jag minns att det var en underbar konsert och publik den gången. Vi har faktiskt aldrig en dålig kväll, vi får alltid ett fint mottagande och går ut med varsitt smil på läpparna. Det kanske låter fånigt, men jag känner verkligen att det är vad musik är till för: ha kul, njuta och få både publiken och oss själva att le.
Och du älskar och har vuxit upp med all denna musik?
– Ja. jag är äldre än de andra i Stones och upptäckte rock 'n' roll före dem. De andra gillade faktiskt inte rock 'n' roll när jag kom med, då var jag ensam om att tycka om Eddie Cochran, Jerry Lee Lewis och Buddy Holly, det var först senare som de andra också började gilla de artisterna. Till sist, på 80-talet, fick jag Stones att spela "Twenty Flight Rock".
– Tidig musik har alltid varit en av mina stora kärlekar, speciellt den från 30-talet, den första rock 'n' rollen som inte ens kallades så utan "jump music", av artister som Cab Calloway, Louis Prima och Louis Jordan. I Rhythm Kings kör vi en del sådant nu, liksom ett gammalt Little Walter-nummer, där blåsaren Frank Mead sjunger och spelar fint bluesmunspel.
Vad får du i dag, efter alla dessa år med turnéer och konserter, ut av att åka runt och spela live?
– Det är kul och ett rent nöje! Jag gör det definitivt inte för pengarna, det blir ändå inte mycket över när man turnerar med ett tiomannaband, mellan ganska små spelställen. Om det här inte vore så roligt skulle jag aldrig lämna familjen och åka på turné med Rhythm Kings. Jag byter förresten aldrig ut några medlemmar, det enda som kan hända är att någon i bandet är uppbokad på ett annat jobb. Alla vi älskar att spela med den här gruppen och folk ställer in jobb med andra artister för att kunna åka med. Beverly Skeete har sagt "nej" till Eurythmics, trots att hon tjänar fem gånger mer där. Vissa bandmedlemmar spelar med Roger Waters, min trummis till exempel, men alla turnerar de hellre med the Rhythm Kings. Georgie Fame hoppar över konserter med kända jazzband.
Du själv har mycket annat att pyssla med. Du är till exempel en erkänd expert på att finna gamla mynt.
– Turnera vill jag bara göra ett par korta perioder per år. Jag vill inte längre att musiken ska styra mitt liv och ta all min tid, som under Stonestiden. Jag har fotoutställningar över hela världen, ägnar mig åt arkeologi, blir inbjuden att inviga museer, driver min restaurang Sticky Fingers, håller reda på min hemsida och har länge ägnat mig åt välgörenhet för barn- och leukemistiftelser. Brukar bland annat spela välgörenhetskricket med Eric Clapton och andra kändisar.
– Ett härligt liv, jag älskar omväxlingen. Dessutom har jag tre tonårsdöttrar att hålla reda på. Det börjar bli farligt nu, jag får hålla ögonen öppna (skratt).
Vad är bra basspel för dig? Har du ändrat filosofi genom åren?
– Jag har alltid ansett att basisten ska spela så enkelt som möjligt och lämna plats och hål för de andra bandmedlemmarna. Det lärde jag mig bland annat av Duck Dunn, studiobasist och medlem i Booker T & The MG:s. Han var min idol och numera är vi nära vänner.
– En basist ska ha rätt tajming och samspela tätt med trumslagaren och hålla reda på vad baskaggen gör. Jag gillar inte överlastat basspel med massor av toner i. Under Stones-tiden hoppade Ronnie Wood i bland in på bas i studion när jag var sjuk. Sedan brukade han ivrigt fråga "hur tycker du det här låter, Bill? Bra, va?". Och jag svarade "du spelar för mycket. Var är basen, Ron? Det finns ett hål i botten på låten".
– När jag startade Rhythm Kings spelade vi bara låtar som i originalversionerna hade antingen kontrabas eller också ingen bas alls, typ tidig blues. Så då fick jag lära om helt, för att låta mer som originalen. Jag gick från att vara en rhythm 'n' blues- och rock 'n' roll-basist som spelade elbas med plektrum, till fingerspel och ett runt kontrabassound utan mycket diskant. En helt ny stil, härligt. Och det lurar folk, Pete Townshend till exempel, som undrade "vem spelar kontrabas på den här låten?". "Det är jag med min elbas", svarade jag. Trummisen i Rhythm Kings, Graham Broad, och jag passar perfekt ihop. Graham kan spela allt och gör det alltid med smak. Charlie Watts älskar honom.
– Numera brukar jag få äran av att ha uppfunnit den bandlösa elbasen. När jag började i Stones spelade jag på en gammal bas som jag hade byggt. Metallbanden på halsen skramlade, så jag plockade bort dem för att sätta dit nya, men gjorde det aldrig. Jag gillade hur det lät med bandlös hals, jag kunde glida mellan tonerna, som i "I'm a King Bee". Den basen använde jag med Stones 1962-76, fast bara i studion. Den var för värdefull för mig för att jag skulle våga riskera att den skulle stjälas på turnéerna. Nu hänger den på Sticky Fingers, fastlödd i väggen. Och ett engelskt företag har börjat bygga exakta kopior av den för försäljning, den är liten och lätt och perfekt för ungdomar att lära sig på, med sin kortare hals.
Du är från Stonestiden känd som en cool figur som stod stilla och gjorde det han skulle, utan mycket showande. Har det ändrats när du nu leder ditt eget band?
– Jag har aldrig varit intresserad av att kråma mig för att få fansens beundran. Charlie, som kände likadant, och jag brukade skoja om Mick och Keith- "titta på dem, nu är de igång igen". Visst, Rhythm Kings är mitt band, men jag står inte längst fram, jag står där basister brukar stå. Jag pratar lite med publiken, men lämnar mycket av det åt de andra. Sådant där är inte min starka sida, jag är inte bekväm i den rollen.
Vad är hemligheten bakom ditt och Charlie Watts samspel i Rolling Stones?
– Vi hade bägge en avspänd attityd till det mesta. Charlie var och är mer av en jazztrumslagare än en rocktrummis och han brukade alltid skoja och säga med sorgsen röst "jag vill inte åka på turné". Keith sa "du ska!" och Charlie svarade "ok då". Charlie och jag var och är mycket nära vänner och han är en anspråkslös trumslagare, med världens minsta trumset: sju delar. Charlie trodde också på att spela enkelt.
– En sak var speciell i Stones. De flesta andra band följer trummisen när det gäller tempo, i Stones satte Keith tempot, Charlie följde honom och jag följde dem. Därför uppstod en liten tidslucka mellan oss, "u-uh, u-uh, u-uh", vi följde Keith och om han spelade fel så gjorde vi det också, men det lät rätt i alla fall. Vid sådana tillfällen tittade vi på varandra och sa "yeah, så fräckt!". Vi hade gjort samma misstag alla tre.
När du tänker på tiden med Rolling Stones, vad dyker upp i din hjärna först?
– Den fantastiska musikaliska bredden som Brian Jones förde in i gruppen på 60-talet. I dag vet folk inte, och tar inte reda på, att Brian var den som skapade bandet, valde namnet, valde musiken vi skulle spela och plockade in alla medlemmarna, en efter en, i sitt band. I sin självbiografi antyder Keith att han och Mick kom från Dartford och skapade The Rolling Stones. Men Keith togs in som nummer fyra i bandet. Folk tenderar att glömma detta.
– Det som Brian Jones gjorde var otroligt, han tillförde varje låt något speciellt: munspel, dulcimer, marimba. Vi jobbade i Olympic Studios där många stora orkestrar spelade in filmmusik, så det stod ofta en massa olika instrument där. Brian kunde plocka upp vilket som helst och spela på det: flöjt, klockspel, harpa, sitar. Han lade mellotron på "2000 Light Years from Home", vilket fick den låten att lyfta. "Under My Thumb" skulle inte heller vara detsamma utan Brians marimbainsats.
– Jag brukade också bidra med udda instrument, dock utan att det stod på omslagen. När "Paint it Black" var färdiginspelad kändes det fortfarande som om nåt saknades, bas och bastrumma var där, men jag tyckte att det behövdes mer tryck i botten, något som pumpade. De andra undrade vad jag föreslog och jag sa "vi testar med orgelpedaler". Men jag kan inte spela orgel, så jag låg på magen under den och hamrade på orgelpedalerna med knytnävarna. Och det gjorde susen.
Hittade ni på mer sånt?
– När vi spelade in Chuck Berry-låtar som "You Can't Catch Me" fick jag Charlie att spela med trumpinnarna på min elbas så att den lät "tickititum tickititum" som en kontrabas. Sådana små smaker. På "Ruby Tuesday" fick jag Keith att sköta stråken medan jag spelade kontrabas med vänsterhanden, jag kunde inte göra det samtidigt. Så jobbade vi - vi var totala amatörer. Det där experimenterandet, det magiska, saknade jag när vi kom in i 70- och 80-talet. Inga uppfinningar som på 60-talet, allt blev alltmer likadant. Jag nådde en punkt där jag inte såg någon framtid för mig i bandet. När jag slutade i början av 90-talet hade vi just bakom oss tre turnéer; 120 shower inför sex och en kvarts miljoner människor. Och jag kände "nu har vi gjort allt, det finns ingenstans att ta vägen utom neråt". Jag tycker det känns som om det har gått så för Stones. Det enda som gått upp är biljettpriserna, inget annat. Musiken har blivit alltmer fantasilös och likformad, jag finner inte den intressant längre. Mitt enda skäl till att stanna skulle ha varit pengarna, men jag tog risken att hoppa av. Sedan har det ju gått bra för mig på olika sätt. Man behöver bara en viss summa för att kunna ha det bra med sin familj - man behöver ingen oljekälla, helikopter eller Rolls Royce.
Vad känner du inför Keiths Richards självbiografi, som kom ut för några månaders sedan?
– Han skriver snälla saker om mig och det är trevligt. Inte för att jag någonsin har varit otrevlig mot honom, förstås. Men det är en bok skriven utifrån ett selektivt minne, många saker skedde inte som Keith beskriver dem.
– Det jag inte gillar med Keith är att han försöker leva upp till sin image, i stället för att vara sig själv. Han är bra som han är, men i stället vill han uppfylla myten om Keith Richards, som en kombination av zigenare, gangster och sjörövare. Jag ser falskheten i detta och det gör mig lite besviken.
– Vi har alla olika minnen av samma händelser, förstås, men jag vet att somligt Keith skriver inte är sant, helt enkelt för att jag alltid har skrivit dagbok. Ta när han skriver om andra världskriget, till exempel. För Guds skull, när bombräderna över London tog slut var Keith sex månader gammal och han hade dessutom evakuerats till Nottingham under bombningarna. Ändå beskriver han hur sirener och ljudet av bombkrevader fortfarande får honom att rysa, fast ingen människa har några minnen från sina första tre-fyra år. Jag misstänker att han läste min självbiografi och att vissa av händelserna där smälte in i hans egen livshistoria.
– Så jag kan inte ta Keiths självbiografi riktigt på allvar och på samma sätt är det med Ronnie Woods bok, han skriver på samma sätt. Kul läsning, men framför allt en sorts halvsann underhållning. Ungefär som den senaste Robin Hood-filmen med Russell Crowe, inget i den har något med legenderna och berättelserna om Robin Hood att göra. Samma sak gäller den nya Sherlock Holmes-film. Sådana här saker gör mig besviken, eftersom ungdomar som läser böckerna eller ser filmerna får en helt skev bild av verkligheten respektive originalberättelserna. Som när man ritade de där gamla "Illustrerade klassikerna", om Columbus och andra gestalter - helt påhittade.
– Jaja, allt det här är bara en gammal mans malande (skratt).