Stoika Hristova

Rye Förlag, Upplands Väsby, 2002 Detta är en modern bok med urgammalt innehåll. Kombinationen aktuell och tidlös känns mycket spännande. Läsaren möter de stora frågorna, de eviga frågorna om Gud, livet, döden och kärleken. Frågorna behandlas i ett filosofiskt perspektiv men de får aktualitet genom att de förankras i det pågående livet. Verkligheten är Jugoslavien med Tito, muslimer, kristna, män och livet och döden. Verkligheten är en kvinnas tankar och hennes strävan efter livet. Den unga flickan, som lever i en verklighet bestående av det kontrollerande statssystemets tro på sig själv och framtiden och familjens tro på Jesus, hon som står i begrepp att bilda sig en egen uppfattning om livets innehåll. "Mahra fortsatte att berätta om Kristus - barmhärtighetens inkarnation. Guden som blickade ned på människorna och fylldes av stort medlidande och därför föddes på jorden av en gudaföderska - för barnet som ska börja skolan, lära sig serbokroatiska och ryska och en gång för alla inse att det inte finns någon Gud och att det är Tito som står för barmhärtigheten." Stoika Hristova." BORDER="0"Stoika Hristova. De stridande trossystemen följer flickan in i vuxenvärlden och genom livet. Vi ser ett möte mellan två kulturer, Jugoslavien som det skildrade livets referensram och källa till tankeutveckling, och Sverige som tillhandahåller det språk som tankarna uttrycks på. Det är många och snåriga tankar. Verkligheten visar sig i olika kulturer och olika kulturer uttrycker verkligheten på olika sätt. Till detta kommer individen själv med sina personliga tankar och sitt personliga uttryckssätt. Ja, det är säkert lika invecklat som det låter, det här med att uttrycka sina tankar och känslor. Tanken att det är i denna situation som många av dagens invandrargenerationer befinner sig är oundviklig, även om detta inte är bokens huvudperspektiv. Att ha tillgång till flera språk kan både vara en rikedom och en frustration. Kanske är det mest det senare för författarinnan. Hon vill dessutom mer än att uttrycka tankar och känslor. Hon söker ett helhetsperspektiv för sin existens. Hon vill höra ihop med livet, Gud, rötterna i Jugoslavien. Ibland i allt detta sökande, verkar hon glömma att livet är allt detta, sammantaget. Den unga kvinnan kommer till Sverige och utbildar sig till präst. På Teologen möter hon studenter med färdiga och avancerade förklaringar, inte minst till frågan om det onda och Gud, teodicé. Själv förklarar hon sin tro med att säga: "Min mormor sa att människan måste lära sig att dö, min farmor sa att människan måste lära sig att härda ut, ingen av dem ifrågasatte någonsin Guds allmakt. Själv vill jag lära mig att leva. Jag tror på Gud men jag vet inget om Gud." Bokens språk är inte svårt. Meningarna är korta och avsnitten likaså. Orden är friska och starka. Innehållet kan däremot vara svårt. Det finns en oändlig räcka filosofiska och teologiska frågeställningar att brottas med för den som vill. De slängs ut, kanske lite vårdslöst som i vredesmod. Vill man inte ta tag i dem går det också bra. Några ingående resonemang kring frågan ges inte utan den kopplas direkt till verkligheten. Den beskrivna indoktrineringen i det forna Jugoslavien får konsekvenser när landet rämnar och faller sönder. Jugoslavien var ju sanningen, vägen och livet, trots att vissa fick dö för denna sanning. Det går inte ihop, det höll inte. Var finns då sanningen, vilken är vägen, hur når jag livet? Och vilken är kvinnans roll i allt detta? Inför hennes första predikan ser hon sig i spegeln och tänker "?jag kanske inte borde gå upp i predikstolen med det rödaste av alla röda läppstift på läpparna. Orden skulle rodna och falla som rosenblad ner över församlingen ? Än sen? Människan kan inte leva av kött allena! Inte kunde läppstiftet stå mellan Gud och mig? Inte kan ett läppstift vara ett hinder för mitt bättre jags genombrott?" Med sin något annorlunda bok har Stoika Hristova kopplat ett bra grepp för att visa att människan fortfarande behöver få ställa frågor, behöver få brottas med i synnerhet de frågor som inte har något svar, men som likväl finns i varje stund för den som vill. Kerstin Hellemarck