Sting

A&M Det fanns - tro det om ni vill - en tid då Sting tillhörde musikbranschens hippaste artister, och han kliade bas iförd våtdräkt så att svetten stank. Då var han Police. Nu har han noll cred, framför allt på grund av hans engagemang i välgörenhetsprojekt och regnskogar, men även beroende på att hans musik tenderar att gå över i jazziga toner och han anses lite allmänt vara..., ja, en beige tråkmåns. Jag håller inte riktigt med om det, tvärtom: Att inte vara engagerad och värna om vår miljö, med mera, är ju löjligt. För finns det något mer patetiskt än 50-åriga slentrianpunkare, som var med på den gamla goda tiden, och som iförda söndriga T-shirts, sönder färgat hår, och med ett behov av en rullebör för att hålla styr på ölmagen med, som lämnat sin naturligt trygga tillvaro i radhuset för att stå på en scen och se allmänt förvirrade ut och skrika "rock ' n ' roll"? Nej, just det. Med detta i åtanke, inser man nog faktiskt att Sting åldrats med en viss värdighet. Det här är ett livealbum som spelades in den 11 september. Låtvalet är förutsägbart, hans populäraste låtar, men arrangemangen är nya. Tillbakalutat, professionellt och intimt, och "Moon Over Bourbon Street" är fortfarande en låt som ger, blå, blå känslor.