Stewe Claeson
Romanen om Tegnér har den vackraste titeln på länge, när vi går in i höstmånaden september, då visar rönnen sina frukter i allt klarare färger, de korallröda klasarna påminner om druvor, det verkar vara en god fruktsättning i år, det betyder att rönnbärsmalen inte varit framgångsrik. Det blir till att ta fram geléburkarna och lite senare njuta av den sura, men aromatiska smaken. De båda orden Rönndruvan glöder kommer från en strof i en dikt av Esaias Tegnér, dikten heter Flyttfåglarna, där visas det på den nära harmonin mellan natur och människa, särskilt när de stora flyttågen samlas. " Men åter på bergen står Vindsvales son och skakar de snöiga vingar med dån och hararna hvittna och rönndrufvan glöder och tåget församlas. Mot Söder! Mot Söder! " Esaias Tegnér är ingen litterär lättviktare, han är en nationalskald, han har gett oss Frithiofs saga, Mjältsjukan och en mängd högtidstal, många kan dikter utantill av Tegnér, Geijer och Stagnelius. Esaias Tegnér var dessutom professor i grekiska språket, biskop, ledamot av såväl Svenska Akademien som Riksdagen, alltså en man med stort inflytande, eller som det heter idag ett bra nätverk. Han hade inflytande över mycket och många. Författaren Stewe Claeson Bild: Cato Lein" BORDER="0"Författaren Stewe Claeson Bild: Cato Lein I romanen äts det åtskilliga middagar, som redovisas i detalj, liksom vilka som deltar och vad de säger, många besöker biskopen och han har också flera ärenden till kyrkorna i stiftet .Dessa sammankomster och möten är noggrant beskrivna och redovisade, så ingående att de blir långtråkiga. Esaias Tegnérs egna tankar, funderingar och inre samtal är desto mer intressanta, han är mycket klarsynt i förhållande till andra människor och han förstår väl alla verkliga avsikter med besök och uppvaktningar, han inser även vilka biavsikter, som ligger bakom. Nu inträffar 1834 en händelse, som helt förändrar biskopens liv, och alla vet vad som har hänt i Växjö med omnejd, biskopen har blivit blint förälskad i en annan kvinna, Emili Selldén, hon är trettio år yngre och läkarfru. Biskopens vagn och häst hittar snart själv till Emilis bostad. Tegnér är femtioett år gammal, han känner sig skröplig, har olika besvär och han tänker allt mer på hur livet börjar att slutta utför, samtidigt med tankarna på döden, drömmer han sig ofta bort till svärmiska världar, och vid de långdragna middagarna är det detta som räddar honom från att ätas upp av livsledan. Det är dyster läsning detta vissnande och förfall, det är två saker, som räddar honom, diktningen och kvinnorna, vid varje fest spanar han in den vackraste kvinnan. Allt blir för mycket på alla plan för Esaias Tegnér, han orkar inte med att vara skald, biskop och äldre medelålders man, så får vi se ålder vid den här tiden, han faller ner i svarta schakt av depressioner och under långa tider vistas han i Schleswig på hospital, han väljer den platsen för att dårhuset verkar så mänskligt. Där är hans liv väldigt ryckigt och påfrestande, det visar journalerna, det finns ljusa dagar av nästan maniska aktivitetsbehov och långa svarta dagar av tungsinne och aggressivitet. Och så alla tankarna, som flyr hem till Sverige. Men han läser, han skriver och han rör sig mycket i omgivningarna, behandlingen han får verkar både modern och mänsklig. Stewe Claeson registrerar, dokumenterar och är noggrann i varje liten detalj, det är naturligtvis en styrka, men även en svaghet, det blir lätt longörer och trist läsning. Det är det som skymmer en stor berättelse, där styrkan ligger i gestaltningen av människan Esaias Tegnér, som börjar bli trött och skröplig, men som lyfts av svärmerier kring poesi och kvinnor. De inre samtalens mättnad och autenticitet är mästerliga. Bo Bjelvehammar
