Steve Earle

E-squared/Sony Tänker på Jake och Elwood (Blues Brothers), och den kvällen då de snuvar The Good O´l Boys, på giget i Bobs Country Bunker - förövrigt det enda stället som jag har sett som har en fräsigt guppande neoncowboyhatten på fasaden. Jake frågar Bob: "What kind of music do you usually have around here?" "Well", svarar Bob, och förklarar därefter:"We have both kind: Country and Western." Sedan tvingas de till att lira hopplösa låtar som"Rawhide" och "Stand by your man", på en trång scen som ägaren spänt upp ett hönsnät framför, och vars enda syfte är att skydda bandet för haglande flaskor och drängfulla red-necks. Vad har egentligen det här med Steve Earle att göra? Ingenting, mer än att Blues Brothers närvaro på Bob's Country Bunker, ungefär känns lika malplaserad som Texas-tuffingens sorgliga försök att laborera med inrökta rytmer i "Johnny too bad". Texas-Reggae? Herregud! Ett sådant projekt hade varit otänkbart på en "normal" Earle-platta. Det här är inget "riktigt" album, det är precis som titeln gör gällande, en samling med överblivna och bortsållade låtar. Covers, instrumentalsnuttar, filmmusik och lite annat smått och gott. Som ni förstår är det här ett ojämt album, men "Some Dreams" och "Creepy Jackalope Eye", håller normal Earle-klass. Och, Steve Earle är inte Curt Cobain, det bara är så, och hans version av "Breed" - som spelades in till den japanska utgåvan av "Trancendental Blues" - är ungefär lika välkommen som en segdragen förkylning. Ta det för vad det är: Ett opretentiöst mellanalbum.