Starkt, berusande och äcklande

Ingen som läst boken kan förhålla sig oberörd inför misären och den smärtsamma bilden av den punkterade familjen där våld, droger och sexuella övergrepp är norm snarare än undantag.

Den kollektiva skam över hur vi förmår detta ske, liksom de detaljrika beskrivningarna, är smärtsam, i boken såväl som i Institutets scenversion.

Föreställningen äger, i likhet med boken, även dess tvära formmässiga kast i vilka tonfall och adressat abrupt skiftar. En eforisk avgrundsdjup urladdning av smärta avlöses av en barnvisa eller prosa snarlik ett julklappsrim.

Det är starkt, berusande, surrealistiskt och äcklande på en och samma gång. Flickan i centrum för detta mänskliga vansinne spelas av den förre detta Dramaten-skådespelerskan Åsa Widéen, som med stor nerv och närvaro gör ett starkt och utlämnade porträtt.

Hon förmår väl balansera historiens alla skiftningar. De burleska ögonblicksbilderna, det stilla berättandet och de neurotiska utbrotten avlöser varandra på ett vis som inte många skådespelare hade förmått vårda med samma övertygelse som Åsa.

Lika gripande som innehållet, lika briljant är föreställningens yttre sceniska uttryck. Scenografin är avskalad, näst intill obefintlig, och publiken är placerad på ryggstödslösa soffor placerade mitt emot varandra på ett golv av trasig klinkers.

Textens tvära kast återspeglas i ett följsamt sceniskt språk där filmprojiceringar och banduppspelningar avlöses av fiktiva samtal och torgmöteslikt proklamerande. Det är med andra ord talteater, performancekonst och estradpoesti i ett.

Vi hänförs och betraktar det hela stundtals distanserat, för att i nästa sekund brottas med våra kräkreflexer. På så vis slårSilverfiskenan på en tradition där man som besökare sällan lämnar Teater Terrier, eller nuvarande Institutet, oberörd.