Ständigt dessa direktörer

I början av 1970-talet bodde jag några år i Falun. Dom som känner trakten vet att det tar ungefär 20 minuter att köra bil till Borlänge, längre är det inte. Nån gång hände under de åren en tragedi. En direktör i ett Wallenbergsföretag levde under stor press. På väg från Falun stannade han på en parkeringsplats och sköt sig. Man talade om stor arbetsbelastning, motvind, dunkla problem. Det finns inga skäl att betvivla sanningen i detta.

Då och då händer det här. På samma sätt som andra människor förvånar och skrämmer sin omvärld med att ta livet av sig. Nu senast Mikael Ljungberg.

Den riktigt stora inre plågan syns nästan aldrig på utsidan.

Men direktörerna. Emellanåt har jag föreställt mig dom " i bästa fall " som personer med stort taget ansvar. Dom arbetar hårt och har hela tiden företagets bästa för ögonen, inte sina egna löner. Lönerna har ofta förefallit hutlösa, skamliga. Men, som sagt, för ansvaret kan jag emellanåt ha haft respekt.

Men det blir svårare och svårare.

Jag undrar hur det känns att vara direktör i något av Sveriges största företag idag. Det kan inte vara roligt. Det går knappast en vecka utan att nya avslöjanden om dessa direktörers framfart kommer till vår vetskap. Och dom drar med sig fackpampar, riksdagsmän och andra. En del av dom gömmer sig i skuggiga hörn. Men andra är egendomligt oberörda. Kan de verkligen vara så arroganta att de inte bryr sig? Kanske dom lever så långt borta från vanligt folks verklighet att dom högaktningsfullt struntar i den kritik som riktas mot dom?

Men hur det nu än är så spricker bubblorna. Allt läggs på den hög som redan luktar så illa. Janne Josefsson och hans bröder och systrar arbetar gudskelov för högtryck. Låt oss föreställa oss Sverige utan dessa granskande journalister. Man glömmer ofta att de som lyser med sina lampor i de mörkaste hörnen faktiskt utgör en viktig skyddstrupp för hela demokratin. Utan detta grävande stod vi slätt.

Lite enkelt uttryckt kan man säga att det finns två typer av journalister som ständigt konfronteras mot varandra och vi konfronteras med deras resultat. Den ena gruppen skottar igen och den andra gruppen gräver upp. Den kraftmätningen kan aldrig vara avgjord en gång för alla. Men den dag igenskottarna tar makten kommer vår demokrati att långsamt falla i bitar.

Nyss var det den ofattbara girigheten som avslöjades genom bland annat Percy Barneviks skamlösa pensionsuttag. Sen kom Skandia-maffian med sina arvoden och optioner och fusk med reparationer av lyxlägenheter. Nu spricker ännu en av de myter kring dessa jagande och golfspelande direktörer, som beter sig som ett nytt frälse i landet. Människor som anser sig stå över och bortom demokratiskt fastställda lagar och skatteregler.

Under hela 1990-talet har de klagat över sina usla löner. De har motiverat sina absurda lönepåslag och bonusar med att "de är lågavlönade jämfört med direktörer i resten av Europa". Nu spricker alltså även den bubblan. Enligt Dagens Industri " en bra tidning i det här landet som inte nödvändigtvis stryker folk medhårs " har den Internationella Handelshögskolan i Schweiz gjort en kartläggning som visar något helt annat än de osanningar som dessa svenska direktörer ständigt fört fram. Enligt utredningen, som det inte finns skäl att misstro, är det bara i USA och i Schweiz som direktörer eller vd:ar har högre ersättningar än sina svenska kollegor.

Så sprack även den illusionen eller lögnen, en ny osanning las till alla tidigare. Jag undrar vad som kommer nu? Eller kan vi möjligen hoppas på att de som anställer dessa Vd:ar på allvar börjar skära igenom alla dessa privilegier som är både oanständiga och vulgära.

Jag undrar. Jag tror det kommer att fortsätta tills det på allvar går ut över aktieägarnas vinster. Då kommer det att sopas rent. Men jag undrar, som sagt, hur det känns? Hur kan dessa män " det är män, med ytterst få undantag, sova gott på nätterna? Eller det kanske dom inte gör?

Det finns annat som kommer fram i den schweiziska kartläggningen. Bland annat att svenska ingenjörer ligger betydligt längre ner i sin löneliga. Jag kan inte hjälpa att jag undrar om det kan finnas ett samband mellan dessa egendomliga lönebilder och de svårigheter som delar av den svenska industrin har. En bra vd bör naturligtvis göra nytta för sitt företag. Men vad skulle egentligen ske om inte ingenjörerna och de övriga medarbetarna som utför arbetet fanns där? Kan det möjligen vara så att dessa direktörer inte ens för det egna företagets bästa inser att det kanske vore rimligt med egen återhållsamhet, och kanske lönehöjningar till andra delar av medarbetarstaben vore att föredra?

Inte undra på att fackmedlemmar till LO-ledningen har lämnat in över 300000 namnunderskrifter att nu får det vara nog med dessa övergödda direktörer.

Han som intervjuades i tv svor. Jag förstår honom.

Nu får det fan i mig vara nog.

Men jag tror tyvärr inte det är så. Inte än i alla fall.

Henning Mankell