Stackars Godzilla...

Men allt omkullkastades av att de sålde ut Godzillapå Nice Price och eftersom mina barn alltid är i majoritet, vann de. Det ska dock påpekas att jag protesterade våldsamt. Helst av allt hade jag velat lägga mig ner på golvet och sparka tills de gav upp, men så kom jag på att jag ju var "den vuxne" i sällskapet.

Nå, vi tog fram chipsen, läsken och godispåsarna. Vi stal dvd:n från äldsta dottern (medan hon sov) och kopplade in den. Så började filmen om hur franska atomsprängningar och Tjernobyls härdsmälta (dock ej Harrisburgs) orsakat mutationer i djurbeståndet. En gigantisk dinosaurieödla med mänskliga drag steg plötsligt ur havet och hotade New York (?).

Huruvida monstret skulle symbolisera något annat uttalar jag mig icke, amerikanernas paranoia är så stor att den inte går att överblicka. Vetenskapsmannen Nick, med inriktning på daggmaskar, kallades brutalt till världens centrum för att rädda mänskligheten. Godzilla däremot visade sig vara en tvekönad förälder som redan byggt ett rede för sina 200 ägg. Hen var ute efter mat till sina barn och överlevde missiler och kärnvapen för att försvara dem. När hen upptäckte att barnen sprängts i luften blev hen pissförbannad och hela amerikanska armén, inkl flygflottan kallades in för att tillintetgöra henne.

Slutligen lyckades de. Och hela vår familj rasade ihop i en stor våt fläck. Vi grät hysteriskt!! "Hon ville ju bara rädda sina barn", hulkade en.

"Hon hade ju inte gjort något ont", snyftade en annan.

"Jag hatar militärer", skrek en tredje.

Själv satt jag och kände mig träffad av någon typ av vapen som var förvirrande likt en nitisk och inflexibel kommunaltjänsteman på kulturadministrationen i Malmö. Med ett vrål av smärta föll jag ner i soffan och kände hur meningslöst allt var.

Jag kom ihåg hur min äldsta dotter grät i fjorton dagar när Odjuret i Disneys Skönheten och Odjuretplötsligt förvandlades till en intetsägande, småkorkad, opersonlig (men) snygg prins, hur hon grät av sorg, klistrade upp bilder på Odjuret på väggen och sörjde som vore det hennes kanin som dött.

Och jag tänkte att jag helst av allt inte vill bli en regissör som siktar högt och skjuter åt helskotta bredvid målet. Nästa helg blir det något lugnt, kulturellt och genomarbetat.