Stabilt och övertygande av Bonafide
Och om Bonafide är skakis över att öppna för så meriterade rockband, så märks det inte. Deras svängiga riffrock, som står med ena foten i AC/DC-ös och den andra i tung blues, sitter som ett smäck på Öja.
Och snart sitter publiken, som i många fall inte hunnit länsa picknickkorgen än, och skakar hår, ler mot varandra och gör tummen upp. Trots att Pontus Snibb och grabbarna får nöja sig med att spela på mesvolym. Och trots att de inte har många låtar på sig att bevisa att de här hemma här.
En stabil och övertygande spelning av Bonafide, med andra ord. Och det enda jag önskar mig, om jag får göra en liten önskelista, är lite mer jävlar anamma på scen. För de minnesvärda riffen, de feta solona och den snyggt raspiga rösten har jag redan bockat av på listan.