Annons
Nyheter

Spretigt när Santana höll hov

Okej. Om mina höfter hade kunnat skriva recensioner, så hade de antagligen glädjerecenserat Santana. För med en tre man stark skinnbankarsektion, så bli det en hel del gungigt latinosväng när den gamle gitarrhjälten och hans band håller hov på Chritinehof.
Nyheter • Publicerad 17 juli 2008
Ett spretigt set och svag publikkontakt drog ner helheten när Santana spelade på Christinehof i onsdags. Bild: Malin Palm
Ett spretigt set och svag publikkontakt drog ner helheten när Santana spelade på Christinehof i onsdags. Bild: Malin PalmFoto: 

Men medan fötterna trampar svennesalsa, så trampar konserten vatten, utan att riktigt lossna och gripa tag i publiken.

Det börjar för all del starkt, med en glödande version av snart 40 år gamla låten Jingo. En halvtimmes instrumentala utsvävningar senare är det inte lika roligt längre.

Annons

Den 60-årige Carlos Santana har flörtat med en hel del olika genrer genom åren. På Christinehof verkar han ha gett sig fan på att klämma in dem alla i ett jättelikt set. Men det finns ingen styrsel, ingen riktning och inga naturliga övergångar mellan stilarna. Det känns mest som att han öst ner alla genrer i ett saltkar, och sedan strött ut dem huller om buller över setlistan.

I ena stunden står vi mitt i en ödesmättad västernduell som ackompanjeras av flamencogitarrer och skallerormsmarrackas, för att i nästa bjudas på lite neonblå instrumental nattklubbsblues. En stund senare är vi på latinodisco, och kan nästan ana Ricky Martin någonstans i folkhavet, för att snabbt kastas till en fin hotellbar, där mjuka gitarrsolon och glittrande syntslingor manar till klädsamt drickande. Och plötsligt fyrar bandet av råriven, orgeldriven etnorock som ekar av Woodstock, barfotadans och batikfärgade tunikor.

Ibland är det fantastiskt, som i klassiker som Black Magic Womanoch Oye como va. Och den smöriga Maria Maria, från 1999 års Supernatural, växer till ett dansant vidunder live.

Ibland känns det mest som en enda lång lektion för gitarrnördar, som ska lära sig att hur man lirar solon i olika stilar. Inte minst haltar det, när Carlos styr in bandet på modern jazzfusion. Ett trumpettut här svaras av en liten gitarräka där, medan synten lägger en filt av missfärgade ackord över hela hopkoket. Och under tiden skruvar publiken rastlöst på sig.

Helheten hade nog funkat bättre om Carlos Santana bara jobbat lite mer med publiken. Men mellansnacken är få, och långa stunder känns det som att betrakta en svängig jamsession från ett band som inte börjat repa in publikkontakten än.

Fast det är klart. När Santana efter nästan 2,5 timmars speltid bränner av Soul Sacrifice, en jätte till låt som kryddas med ett vasst trumsolo, då är mycket förlåtet.

Emil Sandgren
Så här jobbar Trelleborgs Allehanda med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons