Annons
Nyheter

Sportfilmsklubben: He got game

Nyheter • Publicerad 24 juli 2007

Det här må låta konstigt, men det finns faktiskt riktigt bra sportfilmer vars kvalitéer inte nödvändigtvis utgörs av klyschor, dålig dialog och ofrivilligt komiska scener.

Den främsta representanten är utan tvekan Spike Lees basketfilm He got game, ett far och son-drama där Denzel Washington spelar den fängelsedömda fadern som försöker få sin son, det medialt upphypade high scool-löftet Jesus, att välja rätt väg i karriären. Denzel är lika bra som vanligt – i filmens avslutning, den tragiska basketmatchen där han sätter sin egen framtid på spel i en man-mot-man-match mot Jesus– visar han dessutom upp riktiga basketkunskaper.

Annons

Men Jesus, förtjänstfullt spelad av basketstjärnan Ray Allen (Boston Celtics), vinner matchen och pappan får återvända till fängelset. Filmen, som kom 1998, förebådade på ett nästan otäckt sätt superstjärnan LeBron James ankomst till NBA fem år senare. He got gamegår att se hur många gånger som helst, men den har en svaghet: musiken. Ingen idrott är lika intimt förknippad med en musikgenre såsom basketen är med hiphopen. Det är ingen slump att The Game droppar namn på NBA-stjärnor som Tracy McGrady och Ben Wallace nästan lika ofta som han nämner sin idol Dr Dre, eller att Detroit Pistons laddar med Tupac på stereon innan sina matcher. Det är inte heller särskilt märkligt att profiler som Shaquille O'Neal och Ron Artest då och då byter basketplanen mot mikrofonbåset för att med blandat dåliga resultat spela in klassiker i fel bemärkelse. Hiphopen är basketen siamesiska tvilling, både i verkligheten och på film och med He got gamehade Spike Lee alla förutsättningar för att låta sammanställa ett soundtrack som toppat både det till Above the rimoch hans egen Do the right thing. En film om en ung, svart high scool-kille som, trots en hård uppväxt utan sin mor och med sin far i fängelse, mot alla odds utvecklats till att bli Den utvalde – Spike Lee hade kunnat slå en signal till vem som helst: Rza, Dr Dre, Nas, De la soul, Jay-z, Q-tip – alla hade tackat ja till att skriva en låt till filmhistoriens mest emotsedda basketfilm.

Men Spike Lee hade inte varit Spike Lee om han inte alltid försökt gå emot konventionen. Så han ringde Aaron Copland. Inget fel på Coplands moderna klassiska musik, absolut inte, men till en basketfilm? Som om 50 cent gjort musiken till Brokeback mountain.

Men vänta lite nu, tänker film- och musikkonnässören. Gjorde inte Public Enemy en låt till He Got Game? Den där med gitarrplocket? Jodå, Public Enemy bidrog med titelspåret – dessvärre gruppens allra sista magnifika musikaliska ögonblick – men Spike Lee valde att gömma undan låten i mitten av filmen.

Det komiska är att Public Enemys låt är den som omnämns i den ursprungliga baksidestexten till videoutgåvan. Spike Lee (eller produktionsbolaget) vågade inte gå hela vägen och pusha för att århundradets basketfilm (Space Jam-fans får ursäkta) var tonsatt av Aaron Copland.

Christopher Lembke förvånas över att Prince faktiskt fortfarande har det

SAXO
Så här jobbar Trelleborgs Allehanda med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons