Sportfilms- klubben, del VII

På Disney-kontoret, sportfilmsdivisionen. Brainstormingmöte mellan två män i 40-årsåldern: "Okej, vi har gjort fotboll i Remember the Titans, basket i Glory Road och hockey i Miracle. Vad ska vi gräva fram ur based-on-a-true-story-facket nurå? Tiger?

"För dyrt. Och vi har redan gjort rasgrejen i Titans och Glory Road. Men golf känns fräscht."

"Jag har en idé. Vi tar den där amatören som vann US Open framför näsan på de snobbiga britterna i början av 1900-talet, Francis Ouimet?" "Fortsätt."

"En arbetargrabb som måste kämpa mot sin oförstående fader, sin bakgrund och en obehaglig engelsman som försöker ta sig in i parlamentet genom att få britternas bästa golfare, Harry Varden, att vinna US Open. Till sin hjälp har Francis sin förstående moder och en knubbig tioårig caddie som har en rolig hatt och pratar med en hes röst. Filmen ska heta The Greatest Game Ever Played, bra va?"

"Men hur ska vi framställa engelsmannen som riktigt brittiskt ondskefull?"

"Hmm. Han får ha en stor mustasch – precis som grabbens farsa, fattar du? Stor, yvig mustasch är symbolen för ondska i den här filmen. Känns fräscht, eller hur?" "Mmm. Men hur ska man kunna skilja på dem, pappan och den onde engelsmannen?"

" Klassamhället. Det funkar alltid. Pappan kröker rygg i en smutsig gruva för usel lön och muttrar saker som 'a man has his place and makes peace with it'".

"Och engelsmannen då?" "Han äter ostron och pratar om imperiet." "Brrr. Så ondskefullt att det ryser i mig. Men golfpublikstatister? Var ska vi hitta dem?"

"Vi kollar med golfpublikstatistfacket. De är suveräna på att säga 'aahh', 'oohh', 'gosh' och golfapplådera." "Men kan de skaka på huvudet sådär slowmotionsakta om Francis slår ut i tjockruffen eller missar en putt?"

"Så klart! De har dessutom gått kurs i att på given signal kasta upp sina hattar i differentierade höjder." "Imponerande." "You bet." Tystnad.

"Vänta, vänta. Har vi inte glömt något, nåt viktigt." "Vaddå? Vi har den buttra pappan, den onde engelsmannen, den snälla mamman och den lille tjocke caddien i rolig hatt. Vad mer behövs?"

"Det fattas en dimension. Kanske något litet something for the ladies?" "JA! Så klart. En kärlekshistoria. En liten fling med en överklasstjej?"

"Lysande! Kika lite under hattbrättet här, ett leende innan putten där. Lite sådär scoutgulligt."

"Och så riktigt, riktigt, riktigt mycket sex!"

"Va!? Nej, det tror jag inte är läm-"

"Bara skojar. Kul va?"

"HAHAHAHA! Näru, här på Disney måste man vara tecknad för att få vara sexig. Pochahontas och den lilla sjöjungfrun var säkerhetsventiler ritade av våra skyddsombud för de anställdas skull."

"Precis. Tror du folk kommer att gilla filmen?"

"Här i USA kommer man att älska den. Dunka mig i ryggen nu." "Men i Europa då?" "Där får vi hoppas på tioåriga golfare med egna dvd-spelare. Och sportfilmsfantaster. Seså, dunka mig i ryggen nu."

Christopher Lembketycker att "Poliser" blir märkligare och märkligare, på ett ganska underhållande sätt.

chlembke@hotmail.com