Spänning i snåren

Han laddar sina kameror, och det som sker, det sker.

Ljusårutspelar sig i filmarens egen trädgård. Inramad av den vildvuxna parken i öster, korsvirkeslängan i norr, hallonsnåren i söder och ett tätt syrenbuskage mot gatan i väster.

En djupdykning i en hel värld, och en vi tror vi känner väl.

Där årstidernas långsamma växlingar är tydliga, där potatis och lök planteras och växer, där våra närmaste grannar oförtröttligt lever på: fjärilar som flaxar, fåglar som bygger sina bon.

Där livet är tyst och stilla.

Fast vänta ett tag. Det är inte stilla.

Det prasslar i vart och vartannat löv, och är det inte en igelkott på kvällspromenad så är det en larv som käkar frukost - för att strax därpå bli attackerad av en geting.

Och det är verkligen inte tyst. När de flesta av vardagens invanda ljud är bortrensade, om än inte bannlysta, så framträder nyanserna.

Fågelsången, vinden, regnet, surret av en insekt.

Någon actionfilm är inte Ljusårprecis - även om den innehåller nog så berörande scener inifrån talgoxarnas näste, där nio hungriga ungar gapar.

Eller från spindelnätet, där en geting viftar med sin gadd efter den annalkande spindeln.

Plötsligt finns där en spänning, utan att vi ens tänker på att det till på köpet är rackarns snyggt foto.

Mikael Kristersson tittar med nyfikenheten hos ett barn, som för första gången får se hur en spindel spinner sitt nät.

Ljusårär bildpoesi, med en stillhet som låter oss sjunka in i djurens ögon. Och fundera över vilka okänsliga, bullriga djur vi själva är.

Du kommer aldrig att gå ut i trädgården med samma oförsiktiga kliv igen.