Söta rosetter på svansarna

Annandag jul. Magen bråkar men bomullen i skallen ligger så fint på plats. Det går knappt att stänga kylskåpsdörren ändå har jag verkligen ansträngt mig att hålla igen på maten. Eller så äts det för lite i min boning.

Och doften från de vitlöksfyllda lammfärsbiffarna från den spansk-franska middagen på juldagen gör sig inte riktigt bra ihop med doften av griljerad skinka och kvarglömd sill i öppnad burk. Och mjölken, som jag sökte mig till likt en kalv i går morse, hade tagit smak av det mesta och gick inte att dricka. Men kaffet på tidningen smakade underbart i går eftermiddag och det finns inget mer upppiggande än att jobba några timmar, och jag skojar inte. Är det inte rent av början på lite aptit jag känner längst ner i min hårt prövade julmage? Kanske lite kokt fisk med kokt potatis utan kryddor och med kallt vatten från kranen? Nåja, jag brukar kunna komma igen rätt snabbt och den lättrökta skinkan var fantastiskt god och den hemgjorda crème katalanen blev inte dum den heller. Det finns visst kvar någon portion, tror jag.

Jag tycker inte om den där Ernst som var julvärd i tv. Han kan ju inte gå förbi en tändsticksask utan att börja bygga något. Och det ska målas och pyntas och fixas så det ser ut som en utställning på ett varuhus. Men det värsta av allt, nu i jul, var att han talade till oss som om vi vore mindre bemedlade mellan öronen, som om vi vore små glyttar som det är lite synd om.

Det går ju att stänga av hans egna program men det var lite svårare i jul eftersom man vi se programmen mellan Ernst. Redan när han började, fem minuter i tre på julafton, förstod jag vart det skulle barka. När han jollrade om att hans barn inte trodde att han skulle klara av att tända ljuset " men titta nu, det kunde han visst " då förstod jag att ribban hamnat på dagisnivån. Nä, tacka vet jag Arne.

Och så roade vi oss med att leta efter kul detaljer i Kalles julprogram. Som att alla flickmössen i Askungen hade söta rosetter på svansarna och att ormen i Robin Hood har en tjusig tofs på nattmössan som svänger där bakom sänggaveln. För att inte tala om Plutos min när han nosar på isstatyn av sig själv och den löses upp i småbitar. Och Karl-Bertils blick när han får lukta på glöggen. Starka saker...

Nej, nu är det långpromenad på gång.

God Fortsättning!

Robert Dahlström, 0411-55 78 53

robert.dahlstrom allehandasyd.se