Som Mona Lisa har sitt leende…
Som Mona Lisa har sitt leende, så har även jag ett outgrundligt flin där jag sitter, glad i hågen och intet ont anande, på omslaget till nya liveplattan "Bob Hund Ystad 7 oktober 2002".
Intill Thomas Öberg, som med bar överkropp klivit upp på ett bord och skriker som en urspårad cabaretartist. En vanlig besökare på Ystads konstmuseum – där plattan är inspelad – hade kanske tyckt att det var lite konstigt.
Bilden trycktes först i DN, och nu alltså på ett skivomslag, och resten är historia. Rockhistoriens fånigaste flin, närmare bestämt. Jag ser ut som den taktlöse farbrodern som klampar in berusad på ett barnkalas. Och tycker att "ja men vaddå, det är väl bara trevligt? Utomordentligt trevligt!".
Ändå var jag nyktrare än en spik på konfirmationsdagen, och mest lite nöjt road. Bob Hund är ett favoritband, och plötsligt försiggick showen så nära inpå mig att jag inte hade kunnat snyta mig utan att bli en del av den.
På samma bild ses för övrigt musikskribenten Bengt Eriksson och hans lilla k-märkta proggmustasch, samt Ystads kulturnämndsordförande Britt Mattsson (m), som lär ha blivit så förtjust att hon gav sig av på jakt efter en Bob Hund-tröja. Sådant kan bara hända i en värld där kreativa krockar slår gnistor, och en sådan värld var Kulturbron. Givetvis, det behöver inte sägas, är Kulturbron nu kursad och begravd.
"Bob Hund Ystad" dokumenterar bandet under kulturbron, den kväll då de stod som värdar för en kväll med improviserad musik spelad, med aktivt ointresse för regelboken, av delar av Sonic Youth och spräck-ekvilibristerna Aaly Trio. Stundtals läskigt pretentiöst, men andra stunder en klangrik Magical Mystery Tour som ångade fram i vag terräng, långt utanför kartan.
Ja visst ja, själva skivan! Absolut värd att höras - det märkligaste live-dokument Bob Hund släppt ifrån sig. De är oförutsägbara i vanliga fall, men på den "konstnärliga" kulturbron hoppade de trampolin med rullskridskor på. Jag talar bildligt här, okej?
Det börjar med att Thomas Öberg drar en lögn – sedan blir marken bara mer och mer osäker och spännande.
"Välkomna till en helt vanlig Bob Hund-spelning" säger han, och första låten är faktiskt rätt normal, "Upp, upp, upp, ner". Även om bandmedlemmarna, säkert inspirerade av den avantgardistiska inramningen, är lite skäggigare än vanligt. Detta kan förstås inte höras…eller, förresten, det kan det nog.
Jonas Jonassons syntar flimrar och blinkar (jo då, sluter man ögonen ser man det tydligt), Thomas Öberg vrålar "det känns som om jag sålde skridskor i Nigeria", och Philemon Arthur & The Dungs "femte hjulet" övergår sömlöst i Iggy & The Stooges "Dirt" – eller "Mög", då, på hundska - och stegras i kakafoni.
Plattan pressas bara i tusen ex. Men en gratisfil läggs ut på bandets hemsida om de säljer slut – och det gör de. Bara på omslaget.
Jag ska be att få tacka för alla rosor, köttfärslimpor och Mercedesar som skickats till redaktionen (I wish) av en förtjust läsekrets (in my dreams). Men nu tänkte jag ta en välbehövlig time out. I höst blir det honeymoon för min del. I min frånvaro kan ni med förtroende vända er till vikarie Sofia Bergström – en tjej som inte tycker att musik var bättre förr och som var glad i flera dagar efter att Carrie och Mr Big fick varandra i Sex and the City.
En och annan resekrönika har jag lovat bidra med. Jag kan knappt vänta på att få ge mig i kast med nöjeslivet på Söderhavsparadiset Rarotonga. Det öborna kallar "the coconut rat race": Att förstrött betrakta kokosnötter som faller från palmer – och försöka undvika att få en i skallen.
