Snuvad på en krogkväll

Det är fredag eftermiddag och jag sätter mig på tåget till Stockholm. Väskan är uppbaxad på bagagehyllan, tung av den friluftsutrustning jag lyckats skrapa ihop inför lördagens resa till Skellefteå där jag ska göra ett frilansreportage om ett scoutläger. Med Little Brothers sanslösa The Minstrel Show i lurarna lutar jag huvudet mot det splirrans nya sätet och låter blicken flacka över det snabbt förbipasserande landskapet. Om fem timmar är jag i Stockholm. Härligt.

Men i Hässleholm blir det problem. Ungefär samtidigt som jag i radion hör Fredrik Modin göra 1-0 mot Tjeckien i OS-hockeyn kommer beskedet att det är något tekniskt strul med tågledningarna uppe i Älmhult. Personalen vet inte exakt hur stor försening det kommer att bli. Fram tills nu har jag och mina bordskamrater, två kvinnor i 30-årsåldern och en söt cockerspaniel med namnet Nelly inskrivet på halsbandet, på svenskt vis skött oss själva men nu tittar vi menande på varandra. Till och med Nellys ögon uttrycker ett "aah, typiskt!".

Jag har absolut inget emot Hässleholm – en ort som fostrat några av Sveriges bästa jazztrombonister, exempelvis Åke "Kometen" Persson samt stora delar av Tolvans trombonsektion – men en oviss väntan på en perrong kan få dess skyline att bli provokativt tråkig.

Fast när en timme gått börjar saker att hända i kupén. Märkligt nog finns det knappast något som kan få svenska tågresenärer att så snabbt komma samman som kombinationen av en rejäl försening och en spännande landskamp i hockey eller fotboll. Glädjetjuten från oss med lurar lättar upp det allmänna suckandet när personalen i högtalarna förklarar att det nog kan dröja en timme till. Små samtal mellan människor som inte kan varandras namn börjar höras lite varstans och när en av mina bordskamrater kommer tillbaka från bistron med några öl, en burk oliver, tre plastglas och ett glatt "det är ju ändå fredag", börjar den solnedgång jag egentligen skulle ha upplevt i höjd med Norrköping att kännas mindre stressande.

Det som började med himlande ögon och trista "jag-blir-sen"-samtal till chefen eller sambon utvecklas snart till vilken fredagsöl som helst. Titti och Jenny – som kvinnorna visar sig heta – samt några grabbar på andra sidan gången har hur mycket som helst att prata om. Allt annat än gnäll över förseningen står på agendan: jobb, utbildning, melodifestivalen, OS-hockeyn, lägenhetspriser, relationer och musik. Titti är lite besviken över att missa Depeche Modes konsert i Köpenhamn men hoppas att de snart kommer tillbaka. När ölen är slut går någon annan och köper nästa runda. Efter ytterligare någon timme märker vi knappt att tåget faktiskt har börjat röra på sig igen.

Klockan 23, mer än fyra timmar försenad, kliver jag till slut av på T-centralen. Med Little Brothers sanslösa The Minstrel Show i lurarna tar jag en bulle bort till kompisens lägenhet där jag ska sova över. Det blev ingen barrunda på Söder. Men jag är rätt nöjd ändå.

Christopher Lembkediggar Jaheims Ghetto Classics

chlembke@hotmail.com