Snibb fick Trelleborg i gungning
Lite Texas, lite Chicago – och lite Trelleborg. Lördagskvällens spelning med Pontus Snibb och "Malmös bluesgiganter" fick marken under Parken att gunga.
Fullt hus blev det också på denna picknickföreställning, där en medelålders publik mumsade pastasallad, drack medhavt och jublade entusiastiskt över såväl solon som gungigt samspel. Med några meter dansbar yta hade det kanske utbrutit spontan dans också, vem vet?
Skäggige multibegåvningen Pontus Snibb hör till de yngre i salen, men brinner för gammaldags bluesrock, boogie och amerikansk rootsmusik. Han är en säker gitarrist, en habil sångare och dessutom låtskrivare som gått så från klarhet till klarhet att han utan större risk för upptäckt kan smyga in egna verk i en låtlista som annars är pepprad med covers av sådana som Kim Wilson (Fabulous Thunderbirds), Ike Turner och Tony Joe White. Inte illa.
Det är just med stadig förankring i de traditionerna som Snibb kommer i sitt esse: kanske inte som äventyrare eller förnyare men som en kille som älskar hantverket och tillägnat sig det nogsamt, men utan pedanteri. Eller, egentligen är han ju ännu mitt i processen. När Snibb slitit lika länge som fadern Håkan Nyberg bakom trummorna, då lär han höra till vårt elitskikt.
"Vi börjar i Texas", förklarar Snibb, och iväg åker vi på ett elegant Thunderbirds-medley där den snabba shufflen Wait On Timeövergår sömlöst i långsamma Full Time Lover.
Klaviaturisten Magnus Nörrenberg drar ner välförtjänt applådåska genom att rulla och gunga sig igenom ett solobreak i I Wanna Be loveddär han hamrar så att elpianots små stativben hotar att knäckas som tändstickor i ett rökrum. Jalle Lorensson, gästartist tillsammans med gitarristen Steve Grahn, kan i den långsamma bluesen Rejectedta för sig av hela kakan i stället för att bara tugga på smulor som han gör i Wilmer X.
Snibb smyger in sin egen The Low Won't let Her Gooch stötiga Small Faces-hyllningen Jealousfrån nya plattan Admiral Street Recordings. Och det är väl där, om jag ska vara petig, som det blir uppenbart att rösten inte är Snibbs främsta instrument. Visst, den har känsla och ett skönt rasp, men egentligen bara ett enda uttryck.
Men som trummis och gitarrist har Snibb skaffat sig så mycket kontakter att han kan trumma ihop en heltrivsam, helsvängig bluesrevy i det lilla formatet. Inte minst är det imponerande att ta sig igenom en så pass lång kväll – dryga två timmar, medräknat paus – utan att behöva gräva djupt i bluesens standardlåda.
Coverlåtarna tillhörde inte de mest slitna – som Ike Turners Rocket 88,Freddie Kings I'm Tore Down, eller Percy Mayfields Please Send Me Someone To Love– och de lät inte slitna heller. Roligast därvidlag var nog Fabulous Thunderbirds I Believe I'm In Love, en slagdänga av nästan poppig boogieblues med rappt munspelsriff av Jalle Lorensson.
En kväll som gav både mig och Trelleborg blodad bluestand.
Lars Thulin
0410-545 20
lars.thulin@allehandasyd.se
