Snålt med passionen
"Ja, nåra nya har di väl ente", konstaterar ett par muntra herrar bakom min rygg i den väl fyllda Stadsparken.
Nix, det var länge sedan Nationalteatern presterade något nytt. Sannolikt för att 67-årige Dageby är smart nog att inte försöka göra sig till tolk för ungdomen i dag.
Det börjar med "Bängen trålar", och redan i andra låten "Kolla kolla", som börjar "Om man är född bland proletärer", utbryter allsång. En "Jack The Ripper" som nog är betydligt rockstökigare än den av medelåldringar dominerade publiken tänkt sig tillhör höjdpunkterna, tillsammans med avslutande Dylantolkningen "Bara om min älskade väntar" då det faktiskt dansas tryckare i gräset.
Nationalteaterns socialporr borde kännas nattstånden, med sina thinnertrasor, socialkontor och narkotikaaffärer. Men bandet, som lutar sig tungt på den tajtaste rytmsektion du kan tänka dig, i form av basisten Nikke Ström och trummisen Håkan Nyberg, har föryngrats med sångaren Mattias Hellberg och gitarristen Håkan Svensson och lyckas sparka liv i gamla klassiker utan att nöta på deras legendstatus.
Den 70-talsnostalgi som medvetet eller omedvetet blivit temat för kvällen har inget av behagligt, förskönande skimmer. Snarare förmedlas den av en kall kår som kryper upp längs nacken och viskar "fasen, har det inte blivit bättre sedan dess?"
Kanske inte så konstigt då att Kim Larsen skyggar för att sniffa för djupt i Gasolindunken. Det blir betydligt lättmjölkigare än så.
Med sitt "nya" band Kjukken har den danske nationalskalden för länge sedan gått vidare, till att bli en sorts folklig sång- och dansman som en och annan gång hittar en nerv, men för det mesta nöjer sig med att skapa gungigt gemyt.
Det är småjazzigt - men inte kattklösigt – i "Jyllingevej" och gott om lagomrockiga midtempobagateller som "Köb bananer." Nog verkar Kim Larsen fortfarande passionerad - men hörs gör det sällan.
Jag menar, till och med hans klagolåt över hur "røvkedeligt" hans kära hemland har blivit illustreras med den trevliga och småputtriga "De fortabtes avenue."
– Jag kunde stå här hela kvällen och spela hits, upplyser den bredkäftade sångaren, som är på gott hyggehumör.
– JAA! vrålar publiken som en man.
– Men det skulle vara alldeles för lätt, tycker Kim, och introducerar oss i stället för en helt nyskriven låt, "Drengestreger." Som är trevlig – och småputtrig.
Visst blir det Gasolin-låtar, annat vore skandal. Men "Strengelegen" med sin historia om en björn låter plötsligt avklädd, banal. "Rabalderstræde" är numera en 65-årings minnen av sin vilda ungdom, och "Sirenesang" lyckas inte skapa den förbrödringsstämning den är byggd för. I den melankoliska balladen "This Is My Life", däremot, uppstår riktig stämning i den fallande sommarskymningen.
Men att inte bjuda på "Hva´gør vi nu, lille du", det är bara för snålt.