Sluta snuska er, gubbar

Det hände igen och som vanligt ville jag bara sjunka genom golvet. De kommer när man minst anar det. Fan. Under drygt två års tid räknar jag att jag fått åtta äckliga kommentarer från olika män på mitt arbete – både från kollegor och andra. Här har ni hela listan:

"Du är sexig. Vad skulle du säga om jag kom med ett skamligt förslag?"

"Vi kunde ju gå på en skogspromenad, hehe."

"Vad du var sexig i dag då." (Kommentar till min svarta sommarklänning)

"Nästa gång du kommer hit kan vi ta ett glas vin." (Vore inte äckligt om det inte var en direkt bortförklaring av mitt yrkesmässiga ärende)

"Det är inte korven man blir tjock av, det är såsen." (När jag fåfängt trott att jag kunde vara med och käka varmkorv med herrarna som en vanlig människa och inte något slags attraktion. Slitet skämt men inte desto mindre äckligt). I samma sällskap fast vid ett annat tillfälle puss-trutade en av männen med läpparna mot mig som svar på en skämtsamt ställd fråga. (Förmodligen på skoj, men ändå äckligt.)

"Jag blir så kåt när jag ser dig." (Förskönande omskrivning av något mycket vulgärare.) Denne man, som är i min egen ålder, har även komplimenterat mina trosor (vars kant syntes marginellt ovanför de då mycket moderna jeansen med låg midja) och ordet "knulla" har förekommit.

Åtta incidenter på drygt två år – det kunde definitivt vara värre. Som en äldre herrbekant sa: "Julia, sånt får du nog vänja dig vid. Var inte så känslig."

När jag får en över gränsen-kommentar försöker jag alltså låta den passera – men lyckas förhoppningsvis bita ifrån lite subtilt, så att personen förstår att han gått över gränsen. Berättar aldrig för någon högre instans, för jag är rädd att bli socialt brännmärkt.

Oftast vill jag ju tro att kommentarerna inte är illa menade, utan bara beror på att personen i fråga har låg intelligens, vill impa på grabbarna eller blir smickrad över att en yngre kvinna pratar med honom. Men för er pinsamma medelålders män (överrepresenterade i statistiken) som inte vet hur ni ska bete er när yngre tjejer plötsligt utgör en stor del av vad som tidigare var en mansdominerad arbetsplats: Det är aldrig okej att gå över snuskgränsen. Har du sagt en äcklig grej – även om den kanske enbart var menad som smicker – är det kört. Det går aldrig att tycka om dig igen.

För det är lätt att få skuldkänslor och börja ifrågasätta sitt eget beteende när man känner sig illa till mods. Jag vet att jag, även om jag lätt faller in i en skämtsam jargong på jobbet, aldrig skämtar om snusk eller ger sexuella pikar. Men kan det missuppfattas att jag är glad och gillar att prata? Borde jag veta min plats, sitta i ett hörn och fejka blyg?

Kritiken riktas inte mot någon specifik arbetsplats eller yrkesgrupp, utan mot enskilda individer och strukturen som låter dem att fortsätta.

Det värsta är ju tanken på att det faktiskt finns de som känner sig hotade när en kvinna vågar ta plats. Att detta är vad som skulle driva dessa män till att försöka avväpna mig, genom snuskgubbigheter eller inte ta mig på allvar, får mig att vilja skrika och gråta och kalla till upprop och storma in hos någon chef i nästa sekund.

Julia Svenssonskriver krönikor varje måndag i Allehanda.

Läs också: www.juliasvensson.blogspot.com