Sluta snuska er gubbar, del 2

Min senaste krönika handlade om män som sagt äckliga saker till mig på eller i samband med arbetet. Att jag sedan dess haft tre veckors ledighet har inte hindrat er, kära läsare, från att tycka i frågan.

Förutom att en del varit nyfikna på vilka personer det är som sagt vad och ett par skrivit anonyma och elaka kommentarer, är det många som uttryckt uppskattning över att problemet tagits upp och kommit med egna berättelser.

Några exempel: En universitetsanställd kvinna sa att på hennes jobb tvingas tjejer som är framåt ta mycket mer skit än tjejer som sitter tysta i ett hörn. Hennes pojkvän, ingenjör, berättade hur han trackas av sina manliga kollegor sedan han sagt åt dem att inte vara taskiga mot en tjej. Ingenjör nummer två var däremot helt obekant med frågan eftersom det inte fanns kvinnor på hans arbetsplats.

En man i min bransch, äldre och erfarnare än jag, bekräftade min rädsla för vad som händer om man tar upp saken med ledningen: "Det är tjejen som åker ut". Men eftersom jag aldrig gjort det vet jag ju inte säkert.

Sorgligt nog kom det förmodligen bästa överlevnadsrådet från en väninna som dissade hela min frågeställning. Hon menade att "det är du själv som lägger betydelse i vad de säger". Att jag, när jag får en kommentar som kan tänkas vara taskigt menad, ska tolka den på bästa möjliga sätt. Och sedan helt kallt be personen förklara sig.

Jag går inte med på det där om att jag har skulden eftersom jag är för känslig, däremot på att jag måste bli bättre på att säga ifrån. För även om det aldrig är okej att vara äcklig har min vän säkert rätt i att de flesta inte menar illa. Kommentarerna slinker ut av gammal vana – i tron om att det är roligt och accepterat. Fick ju till och med positiv res-pons från en av dem som gick över gränsen för att han sa en sak i fel sammanhang. För honom verkar det vara glömt, medan jag minns för all framtid.

Vad jag lärt mig är just detta:

Nästa gång ska jag alltså be om en förklaring, inte skämtsamt utan med den allvarliga frågan "varför?". Svårare än det verkar eftersom man inte är lika beredd på äckliga kommentarer när man är på jobbet som på krogen.

Ni män måste hjälpa mig: Tänk efter hur ni uppför er i sällskap med kvinnor – är tonen lika professionell? Gubbsjuk jargong?

Samt det som nog tyvärr är det allra viktigaste: Att ni, framför allt män, som bevittnar incidenter också protesterar. Det är klyschigt och jag hatar att säga det men mäns ord väger tyngre än kvinnors i sammanhanget. Ni måste visa att ni är många som vill ha oss med och tycker det är dumt att objektifiera för att sätta oss på plats.

Så snälla, ta ert ansvar. Bry er inte om vad kompisarna säger. Bry er inte om att det känns som om ni slår er för bröstet. Bry er inte om att ni beträder minerad mark. Ni behöver inte prata om kollektiv skuld heller, den är bara till för dem som håller tyst. Nej, säg bara så här: Hörrududu, det där är inte okej.

Julia Svenssonskriver krönikor i Allehanda var måndag. Läs tidigare text i ämnet på: www.juliasvensson.blogspot.com (2 april).