Sluta aldrig försöka göra det omöjliga

En veritabel galax av stjärnor har hållit världens största gala, miljoner har skrivit på för att stryka tredje världens skulder och nu är det bara för världens åtta mäktigaste män att samlas i ett rum, fatta sina pennor, och låtsas som om det regnar.

Äsch, förlåt, så här efter Live 8 är det faktiskt viktigt att inte bli cynisk. Man påminns ju igen och igen om att den kraft som konst och musik äger fungerar indirekt, bortsett från eventuellt lite huvudvärk, öronsusningar och, i förekommande fall, en och annan snabbt övergående kräkreflex. Inte förändrar den världen så där i ett nafs. Men den kan förändra en värld i dig, som U2 så fint uttryckt det.

Även en så stark, välmenande och, kanske framför allt, välfriserad aktion som Live Aid från 1985 drabbades av korruptionsläckage. Men den räddade en del människors liv. You gotta keep trying.

Man behöver inte misstänka att artister försöker främja sina egna karriärer när de ställer upp för krigsoffer, flodvågsdrabbade, regnskogar, sköldpaddor eller vad det nu kan vara. Även om sköldpaddorna säkert hellre önskar sig kraftigare skal.

Artisterna har gåvan att rikta uppmärksamheten åt ett visst håll. Och inte har jag något större hopp om att George Bush och de andra gubbarna bryr sig om några trudelutter. Däremot borde de ta hän- syn till att över 26 miljoner människor skrivit på Live 8:s listor för skuldavskrivning. Om 26 miljoner av er hade skrivit in och bett mig att oftare publicera mina insiktsfulla, välformulerade krönikor – eller att göra det någon gång, åtminstone – så kan ni lita på att jag hade offrat mig. Kanske inte för 25 miljoner, men 26, definitivt.

I min reflektion över midsommarens dansvirvlar i förra veckan, så misstänkliggjorde jag nonchalant och svepande hela gammeldansfolkrörelsen för att representera ett tillsnyggat ideal, som hade föga att göra med hur folk egentligen dansade förr. Ett fult och orättvist påhopp, hade jag tyckt, om det hade kommit från någon annan. Nå, jag kanske ändå får nyansera bilden lite.

Dansforskaren Eva Helen Ulvros i Lund, som skrivit boken "Dansens och tidens virvlar" (Historiska media), ger mig visserligen halvt rätt. "

Jo, säkert dansade man mer uppsluppet, improviserade och skojade, om man gillade att dansa", säger hon. "De som nu har uppvisningar i folkdans- och gammeldanslag är ibland lite stela, som du tycker".

Jamen det var väl det jag visste. Jag har alltid rätt. En gång trodde jag att jag hade fel, men där misstog jag mig.

Man kan fördjupa sig i ämnet dans, men det är inte riktigt mitt gebit (osökt kommer jag att tänka på gitarristen i Sven-Ingvars,Ingvar Karlsson, som alltid bär med sig ett läkarintyg som säger att han har ont i knät och därför inte bör dansa). Men det är intressant att läsa Ulvros bok och konstatera att medan "allmogen" lärde sig mycket av adeln genom att stå och titta i fönstren vid baler, så plockade adeln å sin sida upp allmogedanser och gjorde dem lite stillsammare.

Fast en ögonvittnesskildring från 1843, av en marskalk Erik af Edholm, visar att det inte alltid gick så stillsamt till hos de högre stånden heller:

"Efter dansen en stormande 'väfwa vadmal', där herrarne slänga hvarandra i väggen och damerna få blånader på armarna, och svetten lackar och byxorna spricka, aflöst av en vild 'hambo' der raknade lockar svängde kring hufvudena som kjolarna om knäna, och slutligen 'värma bastu' tror jag det heter, åtminstone gör det skäl för namnet.

Allra sist dansade L polska utan musik med fem herrar, till den grad att Björkenstams peruk föll honom ner öfver näsan och han måste ila ut i tamburen. Trafvenfelt 'stod på hufvudet' och jag slog sönder två stolar, allt till värdfolkets hjertliga förnöjelse".

Ja, vad säger man? Får jag lov, kanske?

Lars Thulingår på Marsvinsholm och hoppas på marsvins-cirkus.