Slingrande kalla kårar
Planen är att möta några arkeologer, men allt de finner är en pampig tempelruin, en övergiven campingplats och ett gäng skjutglada Mayaättlingar som vägrar låta dem lämna platsen. När de upptäcker att växterna som täcker ruinen dras till blod, så börjar det bli riktigt jobbigt.
En skräckfilm med stekande sol och slingrande växtrankor. Regissören Carter Smith har inte gjort det lätt för sig i sin långfilmsdebut. Att han lyckas komma ut på andra sidan med både hedern i behåll och en obehaglig skräckis i filmhyllan, beror mycket på att både han och skådisarna lägger så stor fokus på ungdomarnas psykiska sammanbrott. Det blir bitvis också riktigt obehagligt när de, isolerade på toppen av ruinen, pressas till självstympningar och primitiva kirurgiska ingrepp. En lovande regidebut, med andra ord. För om man kan få växter att kännas hotfulla, då kan man nog komma långt med mindre flippade manus.
