Skyhög nostalgifaktor i Ulf Malmros nya film

Tanken på att göra en film om ett rockband har alltid lockat Ulf Malmros.

– Det finns mycket roligt att berätta om ett kämpande band som repar och hoppas på att slå igenom. Och att förlägga handlingen till 80-talet gör att det rent visuellt blir väldigt kul, säger Ulf Malmros.

Många av hans tidigare produktioner, som tv-serien Rapport till himlen, filmerna Ha ett underbart liv och Smala Sussie, har alla ett speciellt utseende, något som också märks i Tjenare kungen.

– Jag är förtjust i stämningar och är ganska romantisk av mig. Det är viktigt att förstärka känslor med musik, färg eller blickar. Mycket svensk film idag är så ovisuell. Fast jag var mer extrem förr, som i Rapport till himlen till exempel. För Ulf Malmros själv var 1980-talet ett decennium då han gick från tonåring till vuxen, flyttade från Värmland till Stockholm och började jobba med tv och film.

– Jag tyckte att 80-talet var ett hemskt decennium på många sätt. Ta bara modet, det var fruktansvärt. Tjejerna hade pösiga stickade tröjor till knäna. Och de där höga midjorna på jeansen, det var ju jättefult, säger Ulf Malmros.

Intoleransen var också stor, menar han.

– Det var en massa gamla proggare som styrde, långt in på 80-talet. Bara en viss sorts film fick göras. Jag gillade amerikansk film och tyckte att ET var jättebra, men det var helt tabu att tycka så.

När sedan yuppie-eran kom och bröt av infann sig smaklösheten istället.

– Det är egentligen väldigt märkligt med så tvära kast som det blev då, i mitten av 80-talet, säger Ulf Malmros.

Själv gick han från att ha varit punkare till att bli syntare.

– En del kajal blev det väl, på fester och så, säger Ulf och skrattar.

För huvudrollsinnehavarna i filmen, Josefine Neldén och Cecilia Wallin, som är födda 1984 respektive 1985 blev det till att plugga in den rätta looken.

– Vi kollade en massa gamla Okej och Vecko-Revyn från den tiden. Det var verkligen kul, säger Josefin Neldén.

De fick också gå i rockskola och lära sig spela gitarr och trummor.

– Jag sa till Ulf att jag kunde spela trummor, fast jag inte kunde. Jag hade en natts ångest över det, men sedan bestämde jag mig för att jobba hårt och lära mig och jag är ju musikalisk, så det funkade, säger Cecilia Wallin.

Tjenare kungen är filmdebut för både Josefin Neldén och Cecilia Wallin. Det låter som en askungesaga, att de kom fråningenstans, blev utvalda bland nästan 1000 tjejer, och fick huvudrollerna.

– Det kan ju låta enkelt, men det har också varit väldigt hårt arbete när vi väl fick rollerna, säger Josefin Neldén. Hon börjar till hösten sista året på teaterlinjen på Wendelsbergs teater och skolscen i Mölnlycke och hoppas på en fortsatt karriär som skådespelerska.

– Det är det ultimata jobbet för man kan aldrig bli fullärd. Och i takt med att man blir äldre får man pröva på olika typer av roller.

Cecilia Wallin har en musikalisk bakgrund och har sjungit i många band. Hon vill i framtiden kombinera både musiken och skådesepeleriet.

– Men det viktigaste är att ha ett liv som ger en något och utmanar en lite, om man så skulle bliemist eller vad som helst.

Hur är det att se sig själv på stor duk för första gången?

– Det är häftigt. Det känns som att filmen varit vår bäbis och nu får den stå på egna ben. Det ska bli så spännande att se hur det går. Och om folk kommer börja känna igen oss på stan, säger Josefin Neldén.

– Vi vill ju såklart att folk ska gilla filmen, men gör de inte det så är

det också ok, för vi är så himla stolta över den själva, säger Cecilia Wallin.

Miranda Sigander