Skön romansafton med Barbara Hendricks
I måndags handlade det om romanssång. Som ackompanjatör hade hon den lika mångbegåvade pianisten Love Derwinger, som fick tillfälle att pröva teaterns eventuella nyförvärv: en mycket välklingande Steinwayflygel, som kvällens pianist behärskade med osviklig suveränitet. Fem lied-mästare blev på ett föredömligt stilmässigt sätt kontrasterade under denna tvåtimmarskonsert.
Robert Schumanns fem tonsättningar av Goethes Wilhelm Meister-dikter op 98 öppnade anslående denna romansafton med orden "Kennst du das Land, wo die Citronen blühn?" och Barbara Hendricks lät sin välskolade sopranstämma tyngdlöst sväva ut med dramatisk inlevelse till den genialt skrivna pianosatsen. Så fördes vi in i senromantiken med Gabriel Faurés sensibla tonsättningar där det poetiska uttrycket bars fram med utsökt känsla för det franska språkets förmåga att fånga en stämning i ett flyktigt ögonblick.
Svårare blev det att ta till sig det djupsinniga tonspråket i Gustav Mahlers tonsättningar av hans sånger till text av Friedrich Ruckert. En ännu större längtan efter textförståelse uppstod under efterföljande tio sånger av Francis Poulenc, vars musik annars är relativt lättillgänglig. De fem sångerna av Arnold Schönberg fick jag inte mycket grepp om, men Kurt Weills följande kompositioner har ett budskap och ett tonspråk som går fram utan textförklaringar.
Extranummer brukar ju höra till och lämpligt nog fick vi höra Grazia miaav Henrique Granados samt en mycket uppskattad tolkning av Schuberts Ave Mariasamt slutligen en negro spiritual som nästan tog andan av publiken med He' s got the whole world in his hand. Sammantaget blev denna konsert en strålande prestation. Dock till slut några funderingar: En romansafton är en rätt traditionsbunden konsertform.
Här var det ett fyrtiotal odödliga tonsättningar av geniala tonsättare till text av framstående poeter som följde på varandra, underbart framställda av både sångerska och pianist.
Den text som ursprung-ligen tänt komponistens geniala skapande kommer beklagligt nog i bakgrunden. Många åhörare längtar nog efter inlevelsenycklar.
Vad handlar sången om? Vad betyder sångerskan uttrycksfulla minspel? Hur anpassar sig pianosatsen till det poetiska stämningsläget? Budskapet skulle kunna förmedlas på ett tydligare sätt.
En kort, muntlig textkommentar utförd av någon initierad och språkligt verserad person hade väsentligen försatt åhörarna från finrumsposition till medlevelse i tolkningens hela innebörd. Finns det mod hos arrangören att tänka i dessa okonventionella banor?
Ingvar Wickander
