Skolan misslyckasatt sätta gränser

@02 Anfang 4 rader:En bra dag är en dag då de inte slår henne, sa den förtvivlade mamman. Min väns bekants dotter går på högstadiet i Ystad och hon är utsedd till klassens mobbningsoffer. Hon har inte en enda kompis och barnpsykologen insinuerar att flickan är så udda att kanske är det därför de mobbar henne. Jag får ont i magen när jag hör talas om det. Senast i förra veckan läste jag ju i Kvällsposten en serie artiklar om en 14-årig pojke på Sundsskolan i Limhamn. Mobbarna hade surrat fast pojken vid ett träd och bilden i tidningen hade de själva tagit med en mobilkamera och skickat runt bland kamraterna.

Det är här minnesbilderna från den grå mellanstadiekorridoren kommer upp, från hur det var att gå förbi när en klunga elever retade och slog en klasskamrat, förvisso inte särskilt hårt. Jag fegade såklart ur – mobbarna var både äldre och tuffare än jag. Men det är inget försvar. Jag borde hämtat lärare och försvarat tjejen, om inte annat för att hon skulle veta att någon var på hennes sida. I min egen klass handlade det mest om utfrysning, och jag tror att i princip alla tjejer utom en råkade ut ibland. Perioderna då klasskamraterna var renodlat taskiga mot mig var korta, men jag kommer i håg precis hur det kändes.

Trots att det fanns kända fall minns jag inte att lärarna på skolan någonsin pratade med oss om mobbning. Vår klassföreståndare sa till mamma på kvartsamtalet i lärarrumsssoffan att han lät oss tjejer reda ut problemen på egen hand. Och det mesta reddes ut – när vi började högstadiet, fick nya klasskamrater och en lärare med nolltolerans.

20 år senare händer det fortfarande. Syndabocken på skolan i Limhamn är tydligen en rektor som inte står bakom lärarna i frågan. Hur det är med fallet jag hörde talas om i Ystad vet jag inte. Men för både den mobbade, lärare och föräldrar är det ett moment 22 – säger man åt mobbarna råkar den mobbade ofta än värre ut. Hur långt har då mobbningen inte gått om man som förälder bestämmer sig för att gå till pressen? Spräng hierarkierna, splittra klasser, låt mobbarna byta skolor. Fler rastvakter och bort med laissez faire-attityden hos personal och föräldrar. Barn ska inte få göra som de vill – det är faktiskt brottsligt att binda och kränka folk.

Det som egentligen skrämmer mig mest är hur väl jag kommer i håg känslan av att inte höra till, hur dessa minnen ligger som svarta skuggor över gamla foton från skoltiden. Hur jag efteråt fått jobba med känslan av utanförskap – trots att jag säkert inte hade det värre än någon annan i klassen. I ljuset av detta försöker jag tänka mig in i hur det är för den som blir slagen och fastbunden, som verkligen inte har en enda kompis och läraren eller rektorn låtsas inte märka.

Min väns bekants dotter vill inte leva längre. Tyvärr kan inte jag personligen storma in i hennes klassrum – jag kan bara skriva det här: Till dig som utsätts för mobbning: Håll ut. På gymnasiet, om inte förr, splittras klassen och kanske kan du välja en skola i en annan stad. En dag, jag lovar dig, kommer du att förstå hur miserabla dina plågoandar var när de pajade din barndom. Om du orkar överleva blir du stark. Din gråt och ditt hat kommer så småningom att förvandlas till försoning. De var ju trots allt bara en bunt förlorare, allihop.

Julia Svenssonskriver krönikor i Allehanda varje måndag. Läs också hennes blogg: ww.juliasvensson.blogspot.com