Skåne ryms inte på ett kaffebord

Först är jag fascinerad och imponerad. Jag bläddrar, tittar och njuter. Men sen blir jag alltmer irriterad och arg. En känsla av olust kommer smygande.

Skåneboken (Förlaget Snårestad) är en så kallad kaffebordsbok, stor, tjock och tung. Här finns fina foton, tagna av Lars Strandberg. Främst de skånska landskapsfotona – klippor, vattenfall, skog, hav, strand – som formgivaren Ronnie Nilsson dragit över en sida eller ett helt uppslag. Min favoritbild föreställer en väderkvarn i blått nattljus.

Lars Åbergs texter är också läsvärda. Inte minst för att han ibland verkar skriva emot boken, bilderna och uppdraget.

Skåneboken – vilken märklig titel. Skåne bör ju vara lika med hela Skåne. Boken är bestämd form. Detta skulle alltså vara den definitiva boken om Skåne?

Associationen kommer utan att jag kan hjälpa det. Nej, jag jämför inte med ett politiskt parti som hävdar att det är Skånes definitiva parti. Men kunde inte boken ha hetat Vårt Skåne eller En bit av Skåne?

Frågorna ställer sej själva: Vad är Skåne? Vad är skånskt? Eller snarare: När blir någonting skånskt?

Om jag tar bilen och åker söder- eller österut så ser jag vindkraftverk vart jag kör. Vindkraftverken är så många nu att de blivit en självklar del av det skånska landskapet. I Skåneboken finns en gammal vindmölla – men ingen ny.

På Bokmässan i Göteborg var jag på ett seminarium med Marjaneh Bakhtiari, som debuterat med romanen Kalla det vad fan du vill. Marjaneh Bakhtiari, född i Iran och uppvuxen i Malmö, talar perfekt skånska: raka meningar, stort ordförråd. Fast det finns en skillnad: betoningarna är invandrarmalmöitiska. En ny skånsk dialekt, som också den hör till dagens Skåne.

Bläddrar man snabbt i Skåneboken så kan man tro att om inte skåningar är fiskare eller (spettekaks)bagare så är de nunnor. Och när de inte arbetar är de klädda i folkdräkt. Här finns inga städer utan Skåne består blott av landsbygd. Nej, inte riktigt sant. Skåneboken innehåller några foton från Malmö – av Östra kyrkogården. Det är allt.

Lasse Åberg skriver om kyrkor och folkdräkter att de är "resultat av människors resor, importer och lån". Han frågar: "När blir någonting en tradition?" Precis som jag frågade alltså: När blir det skånskt? Det är som om Åberg, i bisatserna, säger sin åsikt om vilken bok som borde ha gjorts – i stället för den här.

Hur tänker man, om man tänker, när man år 2005 inte bara gör en bok om Skåne – utan dessutom väljer titeln Skåneboken – och utelämnar stora delar av Skåne?

Tre gånger skånsk musik:

Östblocket:Yes We Are A Swedish Band, You Don"t Have To Look Twice (Östblocket). Nutida folkmusik från Möllevångens souk.

Jacques Werup: Sken (Gazell). Leonard Cohen från Ystad fortsätter att besjunga åldrandets hjärta och smärta.

Lelo Nika:Beyond Border (dB). Lärkvingslätt och snabb dragspelare lirar eget med zigenska rötter.

Bengt Erikssonhar fixat torsk till lutfisken.

Bengt@mediaimorronidag.se