Shakespeare på speed

För om det är någonting som kännetecknar 123 Schtunks föreställning så är det ett rasande tempo och clownklädda skådisar som improviserar så snabbt att de håller på att bita av sig tungorna emellanåt.

Och, i botten, en vildsint tolkning av Shakespeare, hans liv och verk. Det är vältrampad mark för gänget bakom 123 Schtunk, som tidigare gett sig på bland annat Romeo och Julia och Macbeth. Denna gång är det Shakespeare och hans damer som står i fokus. Eller snarare bildar en grund för Josefine Andersson och Maria Simonsson att improvisera kring. För Ute ur lekenhandlar knappast om något linjärt berättande, med tydlig början eller uppenbart slut. Tvärtom går det aldrig att räkna ut i förväg vart föreställningen är på väg.

Josefine och Maria bjuder på blockflöjtskonsert, bläddrar igenom en Shakespeare-antologi för att hitta kvinnorna, kastar sig ut i eldiga tal mot skaldens svartvita kvinnosyn, sjunger namnen på alla hans kvinnoroller på ett par minuter och reciterar stycken ur de mest kända verken.

I nästa stund är vi hemma hos Shakespeare själv. Skalden gestaltas som en självupptagen, stroppig författartyp, som inte ägnar mer än förstrött intresse åt frun och döttrarna. Däremot kan han tänka sig en älskarinna, så länge hon inte går och får för sig att det ska bli något seriöst. I hemlighet när han också en dröm om att bli rockstjärna i stället för skrivarhjärna.

Och plötsligt har vi kastats in i en krock mellan Hamlet och Romeo och Julia, där Ofelia tränger sig på och snor Romeo från en 400 år gammal Julia. Ofelia och Julia drabbar samman med förgiftade svärd, liftar med raggare som kör likbilar och upptäcker att scenen delas av en stor å.

Och hela tiden, och precis när som helst, fångar Josefine och Maria upp reaktioner från publiken, drar iväg på improviserade stickspår och väver in killen som smsar, gubben som kommer försent efter pausen och gruppen med fnittriga estettjejer i föreställningen. Och även om de halkar in i återvändsgränder ibland, tvingas erkänna att de inte vet vad de babblar om och får ropa på hjälp från sufflör, så är improvisationerna så lyhörda och rasande skickligt utförda att det aldrig blir någon död sekund.

Ni som sett 123 Schtunk tidigare förstår säkert vad jag menar. Ni som inte gjort det, gå och se dem. Det är en upplevelse som är svår att riktigt fånga i ord. Men roligt är det. Underbart roligt.

Och den pirrande känslan av att precis vad som helst kan hända, helt utan förvarning, gör att det inte går att slita uppmärksamheten från scenen ens om man vill. Varför man nu skulle vilja det.